Det är förstås fotografen och författaren Maria Söderberg som är initiativtagare också till cykelloppet mellan Slagnäs och Laisvall.
– Sträckan är historisk. Det gick en malmväg från Laisvall via Innervik till Slagnäs. Vi var 70 personer som cyklade, säger hon.
Utbyte med pappa
Men vi tar det från början. Maria Söderberg föddes 1959 i Arjeplog och växte upp där. Hennes mamma var från Arbrå i Hälsingland. Pappan var från Bellonäs utanför Arjeplog och växte upp med åtta syskon.
– Pappa var kraftverksbyggare och ibland fick jag följa honom i arbetet. Det var när Rebnisjaur och Sedvajaur skulle dämmas upp.
– I dag är pappa 83 år och vi har ett enormt utbyte. Vi upptäcker, pratar och stöttar varandra, säger hon.
Hon berättar hur hon höll på med alla förekommande idrotter och andra aktiviteter som stod till buds när hon växte upp.
Har accepterat sig själv
– Jag visste att jag inte kunde bli bäst i något utan var med för själva aktiviteten. Man lär sig kämpa, vara en i ett lag och inser sina egna möjligheter och begränsningar. Jag var varken skid- eller simstjärna men jag tävlade trots att jag blev tilltufsad när alla andra var bättre, säger hon.
Maria Söderberg konstaterar att det sedan genom åren har blivit mindre och mindre viktigt att vara bäst.
– Man måste vara med sig själv, umgås med sig själv och jag har accepterat mig själv. Jag har skaffat ett hem inom mig själv.
Ett exempel på det sagda är att hon i sin ungdom, tillsammans med sin dåvarande pojkvän, fick böcker utgivna på olika förlag medan hon idag väljer att ge ut böcker på eget förlag.
Livegna bönder
Böckerna från när hon var ung bygger på resor och upplevelser i bland annat Afghanistan och Indien. ”I krigets skugga – kvinnobilder från Afghanistan”och ”Vägen från Champaran – en resa bland indiens bönder” är två böcker från den tiden.
– Afghanistan-boken tar upp vad krig är och vad det gör med människorna. Det var ofattbart att se de bombade byarna. Annars är krig mest väntan under vilken man försöker leva som vanligt.
– I Bihar i Indien var bönderna livegna och satt på golvet som hundar. De ägdes av jordherren. Hundarna var stoltare än de männen, säger hon.
Innan Maria Söderberg gav sig ut på resorna utbildade hon sig till socionom men hon har aldrig jobbat i yrket. Istället har hon arbetat i olika projekt. Just nu håller hon på med en bok om träskmarken i Vitryssland.
– Den har med den vitryske journalisten Ryszard Kapuscinski att göra, säger hon och visar boken ”På resa med Ryszard Kapuscinski” som hon gett ut tillsammans med Anders Bodegård.
Hon berättar att hon har besökt Vitryssland 45 gånger  
– Jag arrangerar bland annat litteraturresor i Vitryssland med svenska och vitryska författare. Vi åker runt i landet för att stärka litteraturen. Mikael Niemi var med ett år.
– Jag har också rest runt i Vitryssland med en utställning om narkotika, hiv, aids och människohandel, säger hon.
Lappländskt Klondyke
När vi möter Maria Söderberg så är det i hennes lägenhet på Peljevägen i Laisvall och hon är uppfylld av detta samhälles historia. Hon berättar med stor inlevelse om blygruvan i Laisvall som var i gång  från 1943 till 2001 och gav arbete åt massor av människor – och ledde till någras död i silikos.
– Det uppstod ett lappländskt Klondyke i en väglös stilla dalgång med fjällgårdar och renskötsel. Gruvan blev en smältdegel för människor från många länder. Malmkroppen låg delvis under sjön Laisan och blev med åren fem kilometer lång och mer än tre kilometer bred. Samhället Laisvall byggdes av Boliden. De svarade också för bostäder, vatten, el och avlopp. Först 1967 övergick ansvaret till Arjeplog kommun.
Maria Söderberg berättar om ett klassindelat gruvsamhälle. Chefer, tjänstemän och arbetare bodde och levde i olika bostadsområden och var också åtskilda på arbetsplatsen. Inte ens skolan eller idrotten förenade och det arrangerades personalfester dels för tjänstemän och dels för kollektivanställda fram till början av 1970-talet. I skolan upplevde arbetarbarnen att tjänstemännens och chefernas barn favoriserades. Samtidigt utsattes gruvchefernas barn för tjuvnyp och ibland utanförskap.
Maria Söderberg tar med oss på en promenad i samhället. Hon berättar om var bland annat Folkets hus, ungkarlshotellet och hotellet för tjänstemän och chefer en gång låg.
– Folkets hus arrangerade bio, teater och danskvällar, säger hon.
Ingenting finns kvar
Under gruvepoken var Laisvall ett samhälle på mellan 900 och 1 000 invånare. I dag bor det omkring 125 personer här. Vi åker till stället där gruvlaven stod – där malmen lagrades innan den gick ner i anrikningsverket där mineralerna utvanns. Stig-Erik Nyström som var elektriker och fackordförande i gruvan följer med oss. Väl framme visar det sig att det inte finns något kvar av gruvan – inga byggnader och inga föremål. Gruvdammarna är igenfyllda och jordmassorna täcks undan för undan av ny växtlighet.
– Därborta var min arbetsplats. Där stod verkstäderna. Därborta satt cheferna... Det är deprimerande att ingenting av nästan 60 års verksamhet finns kvar, säger Stig-Erik Nyström.
Maria Söderberg är den som mer än någon annan har arbetat för att bevara historien om gruvan i Laisvall. Hon har skrivit boken ”Blygruvan i Laisvall”, gjort filmen ”Länge leve gruvan!” och kämpat hårt för att något museum eller någon annan skulle bevara föremål från gruvan. När ingen var intresserad av föremålen tog hon med Bolidens godkännande själv till vara så mycket som möjligt från gruvan. Hon visar oss det största föremålet – en brytskiva som står lutad mot väggen till huset där hon bor.
– En gång satt skivan högst upp på Kautskyschaktet på västra sidan av Laisan. Nu hoppas jag att det kan bli ett monument. Jag vill också iordningställa en gruvstig  med bilder, säger hon.
Passionerad kamp
Hennes bilder från gruvan liksom bilder på blommor i Laisdalen hänger överallt i samhället. De förgyller bland annat väggarna på Laisvalls Fiskecamp som en norsk kvinna driver och där vi äter lunch. I ICA-affären som drivs av en portugis säljs hennes bok och gruvbilder i form av vykort.
Väl hemma i Luleå stöter jag på en ung kille som jag känner och berättar att vi varit till Laisvall för ett reportage om fotografen och författaren Maria Söderberg. Döm om min  förvåning när han kommenterar:
– Jag vet vem det är. Jag har sett en film om gruvan i Laisvall som hon har gjort.
Maria Söderberg har satt Laisvall på kartan – liksom sig själv. Men så är också hennes kamp passionerad. Hon är passionerad i sig.