För befolkningen i Sheberghan tillhör svenska soldater med AK 5:or över magen stadsbilden. Det har varit så i många år nu. Bybor som är på väg att hämta vatten, köpa bröd eller gå till skolan måste vara beredd på att möta en beväpnad patrull som är ute för att bekanta sig med dem.

Det är första utlandsuppdraget för 34-årige Daniel Johansson. Han arbetar till vardags som utvecklingsofficer på A9 i Boden.
Här, i Jowzjanprovinsen i norra Afghanistan, är han chef för ett MOT-team (se faktaruta).
Han sökte medvetet till den här tjänsten. Det handlar om "hearts and minds".
Att vinna befolkningens förtroende genom att vara ute mycket. Vända negativa reaktioner till positiva.
- Jag vill vara ute bland folket och lösa uppgifter. Vi är ofta ute och samverkar med alltifrån vanliga människor, distriktsledningar, guvernörer och borgmästare. Och 50 procent av vårt team är kvinnor, säger han.
Han står i sitt rum på det nedslitna, men som soldaterna uttrycker det "hemtrevliga" provinskontoret i Sheberghan. Här bor 33 svenska och 6 finska soldater.
Temperaturen ute ligger på obevekliga 35 grader i skuggan.
Daniel Johansson har varit här sedan maj. Relationerna med de afghaner han möter blir bättre och bättre.
- Vi tar små steg. Det blir mer personligt för varje gång. Afghaner är lätta och trevliga att samarbeta med. Men ibland kan det vara svårt för de lever så mycket i nuet och planerar inte så mycket, säger han.

En svensk flagga täcker för fönstret på hans dörr helt och hållet. På sin vägg har han fotografier på sin familj uppsatta. Det är bilder från vårvinterns skoterturer kring Årrenjarka och högfjällsmassivet Kabla. Det är solnedgång över vattnet i Laxede, mellan Boden och Harads.
En verklighet som är så långtifrån den han befinner sig i nu.
Daniel Johansson samlar gruppen innanför murarna och ger direktiv om vilken runda de ska gå under den här patrullen i Sheberghan.
Melodin är att försöka patrullera ofta, helst tillsammans med afghansk polis eller armé, och med så lite militärutrustning som möjligt.
Med sig har de tolken Haidar. Han har lärt sig engelska under tiden han bodde i Pakistan och har jobbat som tolk åt Isaf i tre år. Soldaten Sylvia Ågren, från Bygdsiljum, tar täten ut genom de gröna, stora plåtdörrarna.

Hon har försökt att utveckla kontakten med afghanska kvinnor, men det har blivit mycket mindre av den varan än hon tänkt.
- Det har varit så mycket annat att göra, det är tråkigt, säger hon.
På en av huvudgatorna stannar Daniel Johansson upp. Ur en ryggsäck drar han upp en bunt tidningar av "Isaf news" som är skriven på dari och delar ut till ett gäng män.
Analfabetismen är utbredd i hela Afghanistan. 72 procent av alla vuxna beräknas vara analfabeter. En av dem som tar emot tidningen är den unge Nasim.
- Jag kan läsa. I den här tidningen står goda nyheter, säger han.
Patrullen viker av in i kvarteren. Längs med gatorna reser sig höga lermurar. Bakom dem är bybornas hus och gårdar väl skyddade från insyn.

Daniel Johansson möter två äldre män som pumpar vatten i gula plastdunkar från en brunn. De ser glada ut och hälsar vant på honom. Haidar hjälper till med kommunikationen.
- De sade att allt är lugnt och fint. Vi är ju nästan grannar. De ville bjuda in mig på en kopp te, det är väldigt vanligt att de gör det. Det händer att jag tackar ja, säger Daniel Johansson om mötet efteråt.
Är alla afghaner lika vänligt inställda till den svenska militära närvaron?
- Nej, på vissa ställen är det svårare. Där känner man att man inte är riktigt välkommen, säger han.