Johan Turi var född den 12 mars 1854 i Guovdageaidnu (Kautokeino) och flyttade med sin familj till Sverige och kom till Talma sameby i Jukkasjärvi socken på 1880-talet. De var renskötare, men Johan Turi var nog mer intresserad av jakt och fiske. Han hade också länge funderat på att skriva en bok om samernas förhållanden, när han 1904 råkade träffa på en dansk etnograf, Emilie Demant, på ett malmtåg mellan Riksgränsen och Torneträsk. Det mötet kom att bli helt avgörande för Johan Turis författarskap men också för Emilie Demants önskan sedan ungdomen att tillbringa ett helt år med en renskötande familj. De kunde dock inte förstå varandra, eftersom Johan Turi enbart talade samiska och finska och mycket bristfällig svenska och Emilie Demant danska. Som tur var fanns det på tåget en person som kunde svenska och finska och kunde fungera som tolk. Resultatet av mötet mellan dem blev att Johan Turi lovade att ordna så att hon kunde följa med en renskötande familj under ett år och hon i sin tur lovade att hjälpa honom att skriva boken.

När Emilie Demant återvände till Danmark började hon studera samiska för en professor Vilhelm Thomsson i Köpenhamn, för hon förstod att det var enda möjligheten att lära känna samerna och samernas kultur. Det var för övrigt första och sista gången som en kurs i samiska har getts vid det universitetet. Johan Turi höll sitt löfte och ordnade det så att Emilie Demant kunde följa med Johan Turis brors, Aslaks, familj under ett år. Hon kom sedan våren 2007 och följde med Aslaks familj under ett helt år och deltog i allt som hörde till renskötseln, till exempel kalvmärkning, renskiljning, flyttningar. Under detta år fick hon leva det liv som gällde för de nomadiserande samerna, att vara på flyttning, att bo i en kåta, och hon blev nästan som en familjemedlem och klädde sig också på samma sätt som andra - vilket var en förutsättning särskilt vintertid för att klara kylan. Under det året lärde hon sig mer samiska och lärde sig också att tala samiska. Hon hade tagit med sig en stor samisk-norsk ordbok som hjälp, som samerna skämtsamt ansåg vara en halv börda för en ren att bära (alltså 15-20 kg). Emilie Demant kom sedan i slutet av juli 1908 för att uppfylla sin del av överenskommelsen. I cirka två månader bodde hon och Johan Turi i en barack i Torneträsk och under denna korta tid där skrev han ned hela boken Muitalus sámiid birra i små anteckningböcker och också på lösa ark. I takt med att Turi skrev, läste Demant igenom hans texter och kunde fråga honom om ord och annat som hon inte kunde förstå. Johan Turis arbete med att skriva boken hade dock påbörjats långt tidigare - i hans huvud - men han hade också skrivit en hel del, men på finska.
Emilie Demant hade träffat Hjalmar Lundbohm, LKAB:s disponent, i Jukkasjärvi under ett kyrkobesök vid Andersmäss (i december) 2007 och hon berättade för honom om Johan Turis avsikt att skriva en bok om samerna och Hjalmar Lundbohm lovade att hjälpa till med att få boken utgiven, om Turi verkligen skulle skriva boken.

Johan Turi hade emellertid aldrig gått i skola och hade själv lärt sig att läsa - framför allt finska, men också samiska, och han hade lärt sig att skriva finska och han lärde sig också att skriva samiska. Det är förvånansvärt hur väl han kunde skriva, trots att han aldrig hade lärt sig (i skolan) att skriva. Hans text flyter fram i anteckningsböckerna utan punkter och kommatecken och nästan inga stora bokstäver - och stor bokstav betydde aldrig en ny mening. Hans text är som ett muntligt tal som spelats in och återgivits skriftligt.
Man kan se hur han har tänkt sig boken. Han ville berätta om samernas historia och om samernas liv, så att alla skulle förstå deras levnadsvillkor, och han ville visa vilka orättvisor som hade drabbat samerna (bland annat. när det gällde frågan om hur renarnas betesmarker hade krympt). Hans förhoppning var att bättre kunskaper om samernas situation skulle ge bättre levnadsvillkor för samerna. Han skriver om ett renskötselår och berättelsen börjar tidig höst och slutar sen vår. Han berättar vad som kan hända till exempel under en flyttning, men inte i allmänna termer, utan om en viss flyttning som han själv varit med om och detta får gälla som exempel på vad som kan ske. Hans berättarteknik är sådan och detta gör berättelserna levande. Han hade en god iakttagelseförmåga och lade märke till detaljer, vilket också gör berättelserna intressanta.
I boken finns också berättelser om jakt, egentligen hur man jagar djuren, och rubriken är: bivdooahpa birra, om konsten att jaga. Turi var ofta ute på långa jaktfärder och ingen visste säkert var han uppehöll sig vid vissa tider. Emilie Demant skriver att Turi under dessa jaktturer levde ungefär som de djur som han jagade.
Emilie Demant skriver i förordet till boken 1910 att när Johan Turi på kvällen hade lagt pennan åt sidan, då kunde han muntligt berätta om olika saker, om olika människoöden, om nåjdkonster, om samernas föreställningar, om allting. Och hon bad honom skriva ned dessa berättelser och det gjorde han till en viss del - men inte i närheten av allt - och på så sätt växte boken fram. Demant skriver också att Turi ibland tyckte att ett viss ämne var uttömt, då kunde hon - eftersom hon själv hade följt med en renskötande familj under ett år - säga att man kunde ju skriva lite mer om det och det - och det gjorde Turi ofta.

Det finns ett kapitel i boken om samiska sånger, som egentligen handlar om jojk. Det är en text om kärlek mellan pojkar och flickor och om två bröllop. Texten har en skönlitterär form och liknar till sin uppbyggnad sägner - med dialoger mellan personerna - men i tillägg har han beskrivit vid vilka stunder man jojkar och vad jojkarna innehåller - alltså jojktexternas innehåll. Det här avsnittet är kanske det bästa som någonsin har skrivits om jojk och om jojkens innersta väsen.
Johan Turis bok är ett unikum - både språkligt och innehållsmässigt. Det finns inga andra böcker om samernas förhållanden som är skrivna av samer på samiska som är hundra år gamla. Med tanke på att Johan Turi föddes i mitten av 1800-talet och en del av de personer som Turi hörde berättelser av var födda i början av 1800-talet, för en del berättelser oss alltså två hundra år bakåt i tiden. Språkligt är boken ett mästerverk och han har ett stort och varierat ordförråd. Han utnyttjar språkets alla möjligheter och använder skickligt passivformer till exempel för att dölja vilka som var nåjder - utan att läsaren ens reflekterar över det. Han skriver också att den som ska kunna jaga en varg, måste kunna alla namn på vargen som finns i området och väver in olika namn på vargen i berättelsen (till exempel návdi, ruomas, gumpe). Ett annat drag som är påtagligt i hans språk är de många liknelserna, som ibland används för att dölja det han verkligen avser. När han skriver om Samelands okända djur och deras svåra situation förstår läsaren först i slutet av berättelsen att han menar samerna.

Efter min granskning av Johan Turis handskrivna manuskript, kan jag konstatera att Emilie Demant har gjort ett mycket gott arbete med Turis manus inför utgivningen av 1910 års upplaga, men Demant har inte haft möjlighet att fråga Turi någonting om texten innan boken kom ut efter det att hon reste från Torneträsk. Det finns därför feltolkningar i texten, som nu har rättats till i 2010 års upplaga. Ibland har det gällt former som är feltolkade, ofta beroende på att Turis a och o såg ganska lika ut, och ibland har satserna feltolkats, eftersom Turi inte använde sig av interpunktion överhuvudtaget. Ibland har orden helt enkelt tolkats fel, så att ett annat ord har nedtecknats än det Turi skrev. Men boken kom ut 1910 - och det är ovisst om den någonsin hade kommit ut utan Demants hjälp och Hjalmar Lundbohms stöd - inte minst ekonomiskt.
Boken Muitalus sámiid birra av Johan Turi blev en litterär sensation när den kom ut 1910 med en dansk översättning (av Emilie Demant). Boken gavs ut i en ny upplaga samma år och en tredje upplaga året efter. Den översattes till tyska redan 1912 och har därefter översatts till ett tiotal språk, bland annat engelska, svenska, finska och japanska, och nästa år, våren 2011 kommer den ut i en ny engelsk översättning som har utgått i från den nya samiska version. Likaså kommer boken ut för första gången i en norsk översättning våren 2011, som också har utgått ifrån 2010 års samiska förlaga.
Johan Turi dog den 30 november 1936 och är begravd utanför Jukkasjärvi kyrka. På hans gravsten står det: Johan Turi - Samernas författare.