Så har då Luleås allra första Klusterfestival för nutida musik gått av stapeln.

Norrbotten Neo bjuder på ett lika intressant som väl framfört program som utgår från John Cages musik. Tre stycken av honom, samt ett vardera av tre efterföljare, ger en spännande blandning där man aldrig vet vad som väntar härnäst.

I inledande 4,33 är det inte tystnaden som från scenen fascinerar - utan publikens reaktion. Sällan har det varit så tyst under ett framförande som när Mårten Landström och Daniel Sur stilla sitter bakom sina instrument. Den gamla klyschan att det är så tyst att man kunde höra en knappnål falla har sällan varit mer passande.

Artikelbild

Violinisten George Kentros läser Cages engelska texter mellan musiken, vilket ger en extra dimension. Alla i Neo glänser. Mårten Landström är läcker i sitt framförande av Sonatas and interludes för preparerat piano. I den spretiga konserten för piano och ensemble får alla visa upp sig. Violaspelaren Kim Hellgren blåser i en flaska och slänger metallklot på golvet. Flöjtisten Sara Hammarström skriker till här och där och alla spelar lite då och då. Disparat och fascinerande. Robert Ek glänser i Karl-Heinz Stockhausens Spiral för soloklarinett och kortvågsradio.

Faint noise and timbres of twilight är nästa akt ut. Att höra Karin Hellqvist ta sig an Malin Bångs När korpen vitnar är som en lisa för själen. Anna Petrinis kontrabasblockflöjt är ett egensinnigt instrument minst sagt, vilket hennes glimrade spel visar flera prov på. Hanna Hartmans Borderlines är ett mäktigt ljudcollage från Berlin, som alla tre framför, på olika typer av ljudobjekt. Ett välskrivet programblad, samt att Malin Bång berättar om alla verk, gör att även den oinsatte kan förstå musiken. Folkbildning när den är som bäst.

Herman Müntzigs verk Morf är som titlen antyder något ständigt förändligt. De medverkande har fått kort med spelinstruktioner innan stycket börjar. De har inte övat mycket före, men vid sådant här frispel så är tidigare erfarenheter och samspel av underordnad betydelse.

Vem som helst kan i princip vara med i detta friformsverk även om Müntzig med kortleken vill skapa ett viss mått av struktur då han anser att improvisationsmusiker ofta spelar likadant gång efter annan. Mångfalden bland instrumenten går inte att klaga på. Ståbas, blockflöjt, saxofon och elgitarrer samt olika trummor ingår i framförandet - den här gången.

Artikelbild

Det blir ett sammanhållet spel i cirkus 40 minuter med både svagare och starkare partier som måste upplevas. Att sätta ord på det man hör är inte lätt - men fascinernade är det onekligen.

Samma sak kan sägas om Müntzigs soloverk på de egenbyggda instrumentet flexichord som med sitt säregna ljud och ljusbild är lika egensinnig som dess skapare verkar vara.

Slagverksduon Evolution percussion duo, Maria Finkheimer och Jacob Remington, bjuder på flera längre stycken där olika slagverksinstrument står i fokus. Gånggångar, virveltrummor, ståltrummor, xylofoner som de spelar liggandes på golvet samt en speldosa. Allt ryms i en klangrik konsert.

Syntjuntan som lär ut hur man syr sin egen synt av tyg och enkel elektronik avslutar festivalen. Först får workshoppens deltagare spela. Sedan bjuder Ann Rosén och Lise-Lotte Norelius, juntans skapare, på blytung elektronisk musik som blir en perfekt fond till att hasta hemåt i den mörka höstkvällen. Det ska bli mycket intressant att se vad Kluster hittar på i framtiden. Fler festivaler får vi i alla fall hoppas på. För den med öppet musikaliskt sinne var den första en riktigt mångsidig guldgruva.