Dagens insändare I NSD den 10/11 berättas att "kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) backar från vallöftet att de delade turerna ska bort".

Ja, var det någon som trodde på något annat än valfläsk?

Vem trodde i sin enfald att "navet" i Norrbotten, Luleå kommun, skulle satsa 45 miljoner av era gemensamma skattekronor på personalen i äldreomsorgen?

Artikelbild

| Den 2 september 2010. Kommunalrådet Yvonne Stålnacke går ut och lovar att de delade turerna ska bort - inom ett år.<_Bildtext Fotobyline>FOTO: Maria Ekman</_Bildtext Fotobyline>

Varför skulle de satsa på denna lågstatus-, lågpriogrupp av billig arbetskraft? De slantarna kan väl nyttjas till något mer stimulerande, exempelvis sport? Kanske för att trygga nyrekrytering av lämpliga ungdomar och skapa ett högst välbehövligt och utökat intresse för ett jobb bland gamla?

 

Kanske var det även för att nå ett utökat intresse för ett arbete som innebär att man måste vänja sig vid följande: jobba varannan helg, delade turer, aldrig bli inlasad, utringd under dygnets alla timmar via pip i telefonen, ständigt känna ovisheten om jag har något jobb i morgon, aldrig kunna planera sin ledighet på grund av korta schemaperioder, låg lön, hårt fysiskt arbete, aldrig bli uppmuntrad via morötter, erhålla lågprisklappar till julen, men ändå få känna glädjen och förmånen att jobba med gamla?

Kommunerna utnyttjar ständigt vårdpersonalens empati, personalen stannar ofta över sin ordinarie arbetstid, de byter turer med varandra då någon blir sjuk så arbetsgivaren slipper ta in personal på övertid, de skjuter upp sina matraster om nöden kräver, de ställer helt enkelt upp i ur och skur och klagar oftast inte.

Artikelbild

 

Vad blir belöningen? Jo, kommunen sviker avgivna vallöften om indragning av de förhatliga delade turerna på grund av för få huvuden till viss del beroende på möjligheten till heltid.

Enda hoppet är att överge äldreomsorgen, välj andra alternativ även om jobben inte växer på träd och alla behöver pengar till sina räkningar.

Äldreomsorgen måste bli ännu sämre innan någon kan få det bättre - en enkel ekvation som leder till att efterfrågan på arbetskraft till vården av de gamla ökar. Nu följer lön och förmåner efter.

När ska äldreomsorgspersonalen, då i huvudsak kvinnor, inse att detta måste bli "den enda vägens lösning "?