Nyhetskrönika Det finns saker som vi tidningar oftast inte kan skriva om.

Ett sådant ämne är vårdnadstvister.

Två vuxna som fått barn, där kärleken upphört, där respekten för varandra också har försvunnit och där ett oskyldigt barn blir lidande mellan två stridande parter.

Artikelbild

NSD får då och då sådana samtal. Ofta från män, som desperat vill att vi ska skriva om just deras historia. I princip varje gång tvingas vi svara:

"Tyvärr, det går inte."

 

Vi sitter i mannens kök någonstans i Luleå. På köksbordet ligger travar av papper från rättegångar, utredningar och brevväxlingar.

Han lägger fram bilder från barnets dagis och börjar gråta.

- Jag förstår inte hur det kan fungera så här. Jag känner mig så kränkt. Det är ren diskriminering.

Hans berättelse är, gissar jag, tusentals mäns berättelse.

Känslan att tingsrätt eller hovrätt på väldigt vaga grunder har gett mamman ensam vårdnad om barnet.

I just den här mannens fall hade tingsrätten tagit beslut om delad vårdnad. Men båda parter hävdade att det inte fungerade. Båda skyllde på varandra. Därför togs fallet till hovrätten - som upphävde tingsrättens dom.

 

Jag läser hovrättens dom där man slår fast att barnet lider skada av att föräldrarna inte kan enas och att barnet därför mår bäst av ensam vårdnad.

Varför? Oklart. Och varför hos mamman? Ytterst oklart.

Hovrätten gjorde bara bedömningen av att hon var bäst lämpad. Som så oftast.

Han berättar sin historia och jag nickar som om jag förstår. Vilket jag på ett sätt gör men ändå inte eftersom jag inte befinner mig i samma situation. Jag kan inte på djupet förstå den vanmakt och frustration han känner.

Jag förstår i alla fall att i det här fallet finns det två parter som misstror varandra och som tycker att den andra egoistiskt sätter sina egna behov före barnets.

Och samhället ska ju i alla lägen se till barnets behov i första hand, eller hur?

Men vad är barns behov?

 

Mannen som sitter mitt emot mig säger att han känner stöd av andra män i samma situation sedan han kom i kontakt med en internetsajt som heter minpappa.nu.

När jag kommer tillbaka till redaktionen besöker jag hemsidan. Det är ett nätverk som slåss för pappors kamp för rättvisa. Jag hittar ett klotterplank där män har fått skriva av sig sin frustration, det finns även formulär där pappor kan skicka in frågor och få juridiska råd.

Men sidan driver även en aktiv kamp för att få till en förändring i samhället.

Den för fram svidande kritisk mot Socialtjänsten och mot domstolar som tar Socialtjänstens utredningar som sanningar.

Jag läser starka meningar som:

"Att normala ostraffade pappor utan vare sig problem med missbruk, våld och utan psykiska problem diskvalificeras från sitt föräldraskap hör inte hemma i en rättstat."

"Låt inte rättsväsende och socialtjänst förstöra framtiden för barnen."

Det dras till och med paralleller till 1600-talets häxprocesser.

 

Tillbaka till mannen i köket. Han överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen, men fick avslag.

Innan jag lämnar honom säger han att han vägrar ge upp. Han vill lyfta frågan. Vill få igång en debatt i hela samhället.

- Jag tänker manifestera, säger han.

Hans plan är att helt enkelt slå ner ett militärtält, med kamin och allt, mitt på Storgatan och bosätta sig några dagar.

- Jag vill visa att många pappor mår fruktansvärt dåligt.

Vi skakar hand och jag förklarar att jag, tyvärr, inte kan skriva om hans fall.

Jag lovar däremot att skriva den här krönikan.

Har du själv erfarenheter av tunga vårdnadstvister?
Ge dina synpunkter i NSD:s kommentarsfält nedan!