Krönika Så vad hände i veckan som gick?

Jo, den lesbiska radikalfeministen (hennes eget epitet) Sophie Gunnarsson skrev en rasande krönika i NSD, riktad till mig och alla andra penisbärare.

Hon var arg på män, på manliga maktstrukturer, på manlig norm, på manligt beteende och på en hel del annat som har med oss män att göra.

Artikelbild

Folk har rasat mot krönikan, skrattat åt den, säkert försökt ducka för den - men sanningen kvarstår:

Gunnarssons krönika har fått folk att prata genusfrågor och jag tror att hennes extrema tonläge var nödvändigt (dessutom tror jag att hon är less på att nyansera sig).

Och om vi bara vågar se bortom hennes grovt tillspetsade bilder kan viktiga tankar och diskussioner uppstå. Faktum är att jag precis kommer från en sådan.

I skrivande stund har 80 inlägg publicerats på NSD:s webb i anslutning till Gunnarssons krönika, vilket kan betecknas som läsarstorm.

Artikelbild

För mig är de inläggen egentligen mer intressant läsning en krönikan i sig.

Och de kan förenklat delas in i några kategorier:

Artikelbild

1) De rasande männen som känner sig orättvist påhoppade. Som ser sig som schyssta killar som vill vara jämlika och inte vill klumpas ihop med patriarkatets strukturer och äckliga gubbar som köper fruar i Thailand. I den här kategorin kan vi även placera de kvinnor som kände sig manade att försvara oss män.

2) De som hyllade Sophies ilska och kände att det äntligen fanns någon som vågade säga precis som det är.

Artikelbild

3) De som, från ovan, helt ville avfärda det som till exempel "pubertalt nonsens helt i avsaknad av fakta och relevans" (ett exakt citat från ett av inläggen).

Vilken kategori tillhör då jag?

Det lite märkliga svaret blir: jag har tillhört alla tre.

Direkt jag läst krönikan skrattade jag och viftade undan den, ungefär som vid exemplet ovan. Det är ju det absolut enklaste och mest bekväma.

Sedan blev jag förbannad och kände mig less på dessa påhopp eftersom jag inte är intresserad av att bära en kollektiv skuld för allt helvete som män har åstadkommit.

Men sedan - när jag verkligen LÄSTE vad Sophie Gunnarsson skrev - hamnade jag i den andra kategorin. Visst, tonläget var våldsamt högt, exemplen en blandning mellan banaliteter och provokationer, men likförbannat fanns där en röd tråd av viktiga poänger (Herregud, jag kommer från sportjournalistiken, så jag vet).

Till exempel går den bild Sophie målade upp med männen som spelar trummor på torget att väldigt lätt överföra till vilken diskussion som helst på vilken arbetsplats som helst.

Vilka är det som tar platsen? Vilka är det som pratar högst, mest och längst? Vilka är det som tar på sig rollen som intresserade lyssnare?

Fundera på det. Och fundera på varför det är så.

Att vara man och försöka försvara manlighet är egentligen ett omöjligt projekt. Jag vet inte heller om jag har så stor lust till det. Det känns som att det liksom blir fel hur man än försöker.

Däremot skulle jag gärna sätta mig ner med Sophie Gunnarsson och diskutera manligt och kvinnligt - och förmodligen skulle jag lära mig mycket.

Då skulle jag även fråga vad som är det stora problemet med de där männen som spelade trummor på torget. Var det att de spelade där - eller var det att inga kvinnor tog den platsen och spelade ännu högre?

Och om vi alla vill ha fler kvinnor i ledande positioner: varför kan kvinnor då vara så elaka och missunnsamma mot varandra? Är det verkligen män som hindrar den utvecklingen?

Jag skulle också berätta om den makt som kvinnor faktiskt har över oss män. Oj, om ni bara visste (vilket jag misstänker att ni ändå gör).

För de flesta män jag känner, inklusive mig själv, är i grunden mesar som lyder åtminstone en kvinna.

Men mest skulle jag försöka att lyssna - vilket inte är en typiskt manlig egenskap. Vi vill ju så gärna berätta hur det ligger till...