”Jag satte mig ner i massagerummet på ishallen. Det luktade liniment och ett jävlar anamma. Vi hade tränat och var urlakade, matta, men mottagliga för energi och musik och en puls som matchade vår egen.

Redan till andra låten, Vi är Luleå hockey, börjar en spelare liggdansa på en brits längre bort i rummet. ”Bra tryck”, ropar någon från korridoren. ”Skönt go!”, svarar en annan. Det är inte alltid orden som spelar roll för en hockeyspelare. Ibland räcker det med att nicka med huvudet. Känna i bröstet. Det här verkar funka.

Jag fastnar vid Kristofer Åström. Åh Kristofer, fina Kristofer har gett mig många berättelser. Pratat om mitt Norrbotten och mött Dylan och Dynamo Chapel och skickat tankar till Jupiter. Man kan bara älska det här.

Artikelbild

”Viktigt med Movits”, säger David Rautio och lutar sig fram från ryggstödet. ”Jag älskar Movits. Grabbarna levererar som vanligt!”

Innan The Glorias låt ens har börjat säger Daniel Mannberg: ”Det här är från Boden. Kan omöjligt vara annat än bra”. Och mycket riktigt. Alla verkar gilla. ”Jag sa ju det”, säger Mannberg fem sekunder in i låten. ”Eller hur?” 30 sekunder in i låten. Han behöver inte vara så tydlig. The Glorias berör. The New Man är indierockigt och värmer som ett susp.

När Skaburbian Collectives J.S#7 drar igång stiger stämningen redan på första tonen. JOBBA JOBBA JOBBA skanderas och det samlas folk vid datorn. Alla ler. ”MEGAKUNG! Världsklass! Det där var på gränsen till underdrift!”, hyllar Rautio.

Senare ute på parkeringen sjunger alla: ”Hans namn är Janne åå åå!”

Artikelbild

Det är många som kommer och går under genomlyssningen. Vissa står nakna och diggar, andra har ispåsar på huvudet. Men alla verkar intresserade. Det är ett gott betyg.”