Varje år kommer mellan 10 och 12 grupper från gymnasiet till Abisko forskningsstation. I Larsons projekt kommer de elevgrupper som vill kunna vara med direkt i forskningen. Eleverna från naturprogrammet i Luleå är först ut.
– Luleåelevernas forskning och de data de tog fram kommer att användas i forskningen vidare. De grupper som kommer hit, och vill vara med, kommer att lära sig om effekten av den globala uppvärmningen och år efter år mäta hur permafrosten smälter, det vill säga effekten av den.
Larson brinner för att knyta ihop forskningen och samhället utanför och ger föreläsningar för ungefär 40 grupper varje år.
– Men jag har tänkt på hur jag kan påverka mer. När studenterna går härifrån de pratar om det och är entusiastiska över det jag pratat om. Men vad är det de tar med sig och som stannar kvar? Att få dem involverade direkt i forskningen kan göra det hoppas jag, säger Larson.
Vad hoppas du på?
– Mycket av det som eleverna lär sig i skolan kommer inte att vara relevant om fyra, fem, tio, tjugo år. Vad som alltid är relevant är att lära sig kritiskt tänkande och vetenskapliga metoder. Det jag försöker göra genom projektet är att lära dem att knyta samman det som de lär sig i skolan med det.
Han fortsätter:
– Mitt perspektiv är att om vi väntar oss att människor ska ta viktigt beslut om hälsa, klimatförändringar, vaccin, kemikalier, allt som är delar av vår komplexa värld, då måste de vara kritiskt tänkande och ha kunskap för att utvärdera forskning även om man inte är forskare.