LEDARE Talmannen Andreas Norlén ger nu de två statsministerkandidaterna Ulf Kristersson (M) och Stefan Löfven (S) ytterligare 24 dagar för att försöka skrapa ihop nödvändiga riksdagsmajoriteter för att bilda en ny regering.

När riksdagen återsamlas 14 januari kommer Norlén emellertid att föreslå en ny statsminister till riksdagen – en omröstning som genomförs 16 januari.

Om förslaget faller återstår bara ett försök innan Sverige står inför ett kostsamt nyval. Den fjärde statsministeromröstningen genomförs i så fall 23 januari.

Därför får vi hoppas att inte bara Kristersson och Löfven, utan också att alla andra partier och riksdagsledamöter nu besinnar sitt ansvar.

Nyckeln till en lösning finns, precis som tidigare, hos C och L.

Moderater och kristdemokrater hoppas fortfarande att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) ska svänga och släppa fram en M- och KD-regering med SD som stödhjul.

Det är dock omöjligt att se en sådan lösning utan att Centerpartiet och Liberalerna samtidigt tappar all sin politiska trovärdighet. Frågan om Sverigedemokraterna är ju fullkomligt central för de bägge partierna.

Annie Lööf var kristallklar när riksdagen röstade om Ulf Kristersson (M) 14 november.

”En sådan mindre regering kommer att vara beroende av SD:s aktiva ja-röster om varje budget och om varje annat viktigt politiskt beslut i riksdagen där alliansens står mot de rödgrönas. Det skulle vara unikt i svensk politisk historia om ett nationalistiskt och populistiskt parti släpps fram till denna maktposition”, sa hon.

Vidare markerade C-ledaren att SD står för en ”illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag”.

Jan Björklund var lika tydlig 14 november. Han konstaterade att SD:s högernationalism går stick i stäv med Liberalernas krav på europeiskt samarbete, frihandel och öppenhet.

”Högernationalism har prövats i full skala i Europa under 1900-talet. När dessa idéer efter hand har vuxit över årtiondena och tillåtits dominera har utvecklingen i stället slutat i den europeiska historiens allra värsta tragedier. I denna högernationalistiska rörelse ingår Donald Trump, beslutet om Brexit samt Marine Le Pen, men också de auktoritära styren som nu har medvind i Polen, Ungern och tyvärr även i Österrike och Italien”, sa Liberalernas partiledare.

Därför förordade Björklund blocköverskridande samverkan istället för Kristersson.

Det var klarspråk som inte gick att missförstå. Därför går det inte att se hur C och L skulle kunna byta position om SD under de närmaste tre veckorna.

Deras avståndstagande från SD handlar ju inte om marginalskatter, RUT, A-kassan eller någon annan förhandlingsbar sakfråga, utan om den grundläggande synen på hela samhället och den liberala demokratin.

Därför borde den logiska konsekvensen vara att partierna återvänder till förhandlingarna med S och MP.

För sanna liberaler borde kompromisser i politikens mittfält kännas bättre än att ge högerkonservativa krafter mer luft under vingarna.

Det innebär så klart en risk för C och L att göra upp med Stefan Löfven. Högern kommer att skrika högt om att de sviker de borgerliga idealen.

Men alternativen för partierna framstår som etter värre. Ett extraval riskerar att innebära ett stort väljartapp och att släppa fram SD till maktens köttgrytor skulle skapa en svårhanterlig svekdebatt för lång tid framöver.

En bred uppgörelse som förverkligar liberala krav som slopad värnskatt, fri hyressättning i nyproduktion och mer pengar till LSS kanske ändå är inte så illa, om partierna tänker efter riktigt ordentligt under jul- och nyårshelgerna.