Hanna Ăhman, 31, bor med maken Adam Ăhman och dottern Selma, 4, i en villa i Ălvsbyn. Hon jobbar som försĂ€ljare pĂ„ VittjĂ€rvshus, men just nu Ă€r hon sjukskriven. Skadan hon fick nĂ€r hon sprack vid förlossningen plĂ„gar henne fortfarande.
Babyn var planerad den 19 november 2011, pÄ morgonen den 20:e gick vattnet. Sen hÀnde inget. NÀr hon kom till BB var det stilla, hon var öppen för fyra centimeter och hon fick beskedet att stÀlla in sig pÄ att det skulle ta tid. Hon fick ryggmÀrgsbedövning.
â En kompis hade berĂ€ttat att nĂ€r det kĂ€nns som om du vill bajsa, dĂ„ ska du föda. SĂ„ nĂ€r jag fick den kĂ€nslan, efter bara nĂ„gra timmar, sĂ„ ringde jag efter barnmorskan, sĂ€ger Hanna.
Sedan gick det med raketfart. Utdrivningsfasen gick pÄ nio minuter, det normala, har man sagt henne, Àr kring 45 minuter.
â Jag vet inte hur mĂ„nga krystvĂ€rkar jag hade men det gick fort.
Det var nÄgot i stÀmningen i rummet som fick henne att förstÄ att allt inte gÄtt bra. Selma, 3445 gram och 50 centimeter, mÄdde bra. Hanna fick lustgas och hÀngde inte med pÄ det som hÀnde efter förlossningen. Men Adam sÀger att hon syddes direkt efter efterbörden.
I Hannas journaler stÄr det att hon drabbats av en sfinskterruptur av graden tre och fyra. Det var ocksÄ det hon fick veta direkt.
âMen inte fattade jag vad det var. Jag Ă„kte frĂ„n BB utan att veta vad en sfinskterskada innebar.
Selma var ett nöjt barn och Hanna mÄdde ocksÄ ganska bra först. Visst hon hade ont, men hon hade ingen aning om hur det skulle kÀnnas.
â Jag var ju hög pĂ„ livet och vĂ„ran lilla Selma. PĂ„ utsidan sĂ„g allt bra ut, det lĂ€kte och allt var som det skulle sade de.
Hon hade sittringar överallt, alltid en i bilen, gruvade sig för att gÄ pÄ toan. SÄ efter nÄgra veckor började hon fÄ mer ont. Hon fick bedövning, men inget hjÀlpte. Till sist tog hon sig till Sunderby sjukhus och dÀr upptÀcktes att hon hade ett hÄl i tjocktarmen. Det var i februari 2011.
Sedan dess har hon varit med om Ätskilliga operationer, försök att tÀppa till hÄlet i tarmen, men de har inte lyckats. FrÄn och till har hon varit mycket sjuk och haft smÀrta som krÀvt morfin för att kunna gÄ pÄ toaletten. Hon har drÀnage som kommer ut mellan skinkorna.
â Det Ă€r som ett nystan av trĂ„d i storleksordningen tvĂ€ttlina mellan skinkorna. De skaver och gör ont.
Nu har hon kontakt med Akademiska sjukhuset i Uppsala som ocksÄ ska göra ett försök att stÀnga hÄlet i tarmen. För nÄgra veckor sedan stomioperaderades hon, sÄ nu har pÄse pÄ magen för att avlasta tarmen inför operationen som ska ske i januari.
Hanna sÀger att vÄrden alltid tagit henne pÄ allvar och att relationen till den Àr viktig. Det hon Àr mest besviken över Àr den bristande informationen. Hon beskriver sig ocksÄ sjÀlv som envis och bestÀmd, men pÄ sjukhuset var hon inte samma person.
â Jag har inte stĂ„tt pĂ„ mig och alltid gĂ„tt in ensam, Ă€ven om jag har haft förĂ€ldrar eller Adam med mig. Det Ă€r vĂ€l ett rĂ„d jag kan ge att man ska ta med sig nĂ„n in som hör samma sak som en sjĂ€lv och som kan vara lite tuffare.
Hanna har berÀttat om det som hÀnt henne öppet och skrivit om det i sin blogg.
â Varför? Ja, det Ă€r ju en sĂ„ stor del i livet. Men det Ă€r inte lĂ€tt att prata om det som hĂ€nder "dĂ€r nere" NĂ€r man sĂ€ger att man fĂ„tt en förlossningsskada sĂ„ Ă€r det inte mĂ„nga som frĂ„gar vidare.