Hanna Öhman, 31, bor med maken Adam Öhman och dottern Selma, 4, i en villa i Älvsbyn. Hon jobbar som försäljare på Vittjärvshus, men just nu är hon sjukskriven. Skadan hon fick när hon sprack vid förlossningen plågar henne fortfarande.
Babyn var planerad den 19 november 2011, på morgonen den 20:e gick vattnet. Sen hände inget. När hon kom till BB var det stilla, hon var öppen för fyra centimeter och hon fick beskedet att ställa in sig på att det skulle ta tid. Hon fick ryggmärgsbedövning.
– En kompis hade berättat att när det känns som om du vill bajsa, då ska du föda. Så när jag fick den känslan, efter bara några timmar, så ringde jag efter barnmorskan, säger Hanna.
Sedan gick det med raketfart. Utdrivningsfasen gick på nio minuter, det normala, har man sagt henne, är kring 45 minuter.
– Jag vet inte hur många krystvärkar jag hade men det gick fort.
Det var något i stämningen i rummet som fick henne att förstå att allt inte gått bra. Selma, 3445 gram och 50 centimeter, mådde bra. Hanna fick lustgas och hängde inte med på det som hände efter förlossningen. Men Adam säger att hon syddes direkt efter efterbörden.
I Hannas journaler står det att hon drabbats av en sfinskterruptur av graden tre och fyra. Det var också det hon fick veta direkt.
–Men inte fattade jag vad det var. Jag åkte från BB utan att veta vad en sfinskterskada innebar.
Selma var ett nöjt barn och Hanna mådde också ganska bra först. Visst hon hade ont, men hon hade ingen aning om hur det skulle kännas.
– Jag var ju hög på livet och våran lilla Selma. På utsidan såg allt bra ut, det läkte och allt var som det skulle sade de.
Hon hade sittringar överallt, alltid en i bilen, gruvade sig för att gå på toan. Så efter några veckor började hon få mer ont. Hon fick bedövning, men inget hjälpte. Till sist tog hon sig till Sunderby sjukhus och där upptäcktes att hon hade ett hål i tjocktarmen. Det var i februari 2011.
Sedan dess har hon varit med om åtskilliga operationer, försök att täppa till hålet i tarmen, men de har inte lyckats. Från och till har hon varit mycket sjuk och haft smärta som krävt morfin för att kunna gå på toaletten. Hon har dränage som kommer ut mellan skinkorna.
– Det är som ett nystan av tråd i storleksordningen tvättlina mellan skinkorna. De skaver och gör ont.
Nu har hon kontakt med Akademiska sjukhuset i Uppsala som också ska göra ett försök att stänga hålet i tarmen. För några veckor sedan stomioperaderades hon, så nu har påse på magen för att avlasta tarmen inför operationen som ska ske i januari.
Hanna säger att vården alltid tagit henne på allvar och att relationen till den är viktig. Det hon är mest besviken över är den bristande informationen. Hon beskriver sig också själv som envis och bestämd, men på sjukhuset var hon inte samma person.
– Jag har inte stått på mig och alltid gått in ensam, även om jag har haft föräldrar eller Adam med mig. Det är väl ett råd jag kan ge att man ska ta med sig nån in som hör samma sak som en själv och som kan vara lite tuffare.
Hanna har berättat om det som hänt henne öppet och skrivit om det i sin blogg.
– Varför? Ja, det är ju en så stor del i livet. Men det är inte lätt att prata om det som händer "där nere" När man säger att man fått en förlossningsskada så är det inte många som frågar vidare.