När den det var den åtalade tidigare politikerns tur att höras under mordbrandsrättegången inledde hon med att säga att hon inte har anlagt branden. Hon menade att anklagelsen är helt befängd.
– Jag skulle aldrig bränna upp mitt familjehem som jag har så fina minnen av.
Hon uppmanade tingsrätten att ta fasta på den tekniska bevisningen och sakkunniga vittnen och inte familjekonflikten. Rättens ordförande fick avbryta henne flera gånger för att uppmana henne att berätta om sina minnen och inte argumentera mot bevisningen.
– Jag är orolig att man går på familjekonflikten, sa kvinnan som haft tunga förtroendeuppdrag.
Kvinnan har skickat meddelanden med hårda ord till sin familj vilket åklagaren åberopat som bevisning – något hon bad om ursäkt för under rättegången.
– Det är sms som jag har skrivit när jag är onykter. Det ångrar jag idag. Jag ber om förlåtelse.
Kvinnan berättar att hon var kraftigt berusad på dagen och kvällen när huset brann ned. Hon berättar att hon befann sig i en intilliggande byggnad, kallad relaxen, när hon såg att huset brann.
– Det var lågor som slog ut från uterummet. Jag låste upp ytterdörren och sprang in i huset. Det var alldeles sotigt och jag hade svårt att andas.
Hon berättar att hon tog i dörrhandtaget till inglasningen där branden härjade, men öppnade inte för att inte släppa in syre i huset.
– Jag sprang ut i relaxen, där jag hade min telefon. Jag försökte larma.
Hon berättar att telefonen låste sig när hon slog koden fel flera gånger. Då lade hon sig ned i soffan.
– Jag var så chockad och full så jag somnade.
Åklagaren ifrågasatte att hon var så full att hon inte kunde larma SOS, men samtidigt kunde låsa upp ytterdörren, gå in i huset och ändå ha självbevarelsedriften att inte öppna dörren till inglasningen och sedan lämna huset, men samtidigt inte kunde larma brandkår.
Kvinnan säger att hennes uppträdande kan upplevas som irrationellt men säger att hon var kraftigt berusad och chockad.
– Jag har inte gjort upp någon eld i mitt hus. Men jag har misslyckats med att larma brandkåren.
Under rättegången säger hon att hon vill genomgå en missbruksbehandling och kritiserar den långa häktestiden.
– Jag vill ha hjälp, men nu har jag suttit här i 90 dagar men inte fått hjälp.