Banbrytande berättelse

I somras åkte jag nattåg till Stockholm. Resan blev en lång tur på över tjugo timmar, där vi redan vid ankomst till Boden fick höra att vi skulle bli tre timmar stående innan vidare avfärd. Nåja, kvällen blev natt och sällskapet i liggvagnen intog sina positioner och tåget rullade när John Blund kom på besök.

Döm av vår förvåning när flertalet i vagnen klockan 05.40 får veta att vi inte befinner oss i Gävle eller någon annan söderut belägen ort – utan i Jörn i Skellefteå kommun! Glosorna som yttrades i vagnen var inte av de ädlaste valörerna. ”Va f-n! Varför? ”

När jag läser ”Banans barn” förstår jag att det var synd att inte Jan Bergsten var med i kupén. Han hade troligen inte alls blivit upprörd, utan i stället glatt sig över att se stationen i den kända järnvägsknuten Jörn. Han bodde i Jörn som liten grabb med sin familj i en banmästarstuga mellan 1957 och 1967. Pappa Erik jobbade sedan många år för Statens Järnvägar, och inte bara som banmästare utan hade också gjort sig känd som en uppfinnare av rang, vilka bland annat finns foton av i ”Banans barn”.

Och just fotona, vilka är många, kanske är det bästa med Jan Bergstens sjätte (om jag räknat rätt) tåg-relaterade bok. För den oinvigde blir texten stundom lite anfrätt av teknikaliteter, fast i botten handlar det förstås om kärlek när han till exempel skildrar hur det ”oförstörda barnaörat kunde skilja på ett Ma-lok och ett Mg-lok bara genom ljudet från lokens kompressorer”.

”Banans barn” består av fem kapitel från första ”I banvaktstugor längs stambanan” till sista ”Vänföreningen födde ett museum”, vilket rör ett tidsspann på nästan 100 år. Därför blir boken om en ynglings uppväxt och livslånga kärlek till tåg av olika schatteringar, också en tidsskildring av Sverige. Det var en gång-känsla är stark boken igenom,

Fanny Felicia Svanbergs gulligt häftiga omslag till boken får mig att tänka på det jag alltid tyckt såg så coolt ut att köra, dressin. I alla fall om inget tåg var på G på spåret!

”Banans barn – Om att växa upp vid järnvägen” berättar alla dessa kring-grejers egentliga uppgift. Och det var inte, vad gäller dressinen, den jag drömde om.

Alltid lär man sig något. Och man lär så länge man lever. Klyschor men väl så sanna.