Att spela basket var det roligaste Elin Setzman visste när hon var liten. Men när hon kom upp i tonåren blev sporten till en börda för henne.
– Det var då jag bestämde mig för att satsa på basketen och började träna hårdare. Men det spelade ingen roll hur hårt jag tränade. Jag kunde träna sex timmar per dag. Vilket är helt absurt. Inte ens de som spelar på elitnivå tränar så mycket. Men jag tyckte aldrig att det jag gjorde räckte. Jag kunde inte heller glädjas när det gick bra. Även om jag hade varit bäst på en skottövning så var det bara skotten jag missade jag tänkte på efteråt. Och kunde jag inte träna någon dag så fick jag abstinens och satt och skakade som alkoholister kan göra när de inte får dricka, säger Elin Setzman.
Sedan tillägger hon:
– Många tror säkert att det var pappa, som också har spelat basket på elitnivå, som pressade mig till det. Men så var det verkligen inte. Han gjorde vad han kunde för att försöka få mig att förstå att jag inte kunde hålla på sådär, och att jag behövde vila också.
Hon skrattar.
– När jag hade gjort något dumt brukade jag få träningsförbud i stället för utegångsförbud. För han och mamma visste att det tog hårdare.
Hon stöttades även av Jens Tillman, som var hennes tränare under det första året på basketgymnasiet i Luleå och säsongen med Luleå Basket.
– Han och min pappa är gamla vänner och han brydde sig om mig. Han sa ofta "du kan inte ha så höga krav på dig själv", säger hon.
Men hur dåligt hon mådde visste bara hennes närmaste vänner.
– Jag tror många har förstått att jag mått dåligt för jag har skrivit en del om psykisk ohälsa på Facebook och Instagram. Men jag gick inte och pratade med någon om det och jag tyckte det var svårt att prata med mina föräldrar om det över telefon. Det är först på senare tid de har förstått hur illa det var, säger hon.
Det var inte bara som basketspelare hon påverkades av det.
– Det var ett sådant ofattbart mörker. Jag höll fasaden uppe när jag jobbade eller tränade. Men jag var helt slut när jag kom hem, och föll för det mesta ihop i tårar på hallgolvet, säger hon.
Som sämst mådde hon under den säsong hon spelade för Östersund Basket. Hon lämnade också klubben i förtid.
– Jag fick en större roll där, och därmed mer press på mig. Sedan jobbade jag på ett underbemannat McDonalds där jag fick slita som ett djur. Så jag var helt färdig efter varje arbetspass. Och jag tjänade inget vidare, så jag fick knappt ekonomin att gå runt. Vilket var ytterligare ett stressmoment. Sedan var det problem med lägenheten och i klubben. Jag fick inte heller någon hjälp av dem när jag fick en hjärnskakning. Det var ett helvete, helt enkelt. Och när tränaren fick sparken och jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Luleå fick jag skit av lokaltidningen i Östersund. Jag blev uthängd som en egoistisk idiot som inte fattade någonting. Sedan var det någon i klubbledningen som uttalade och fick det att låta som att jag var omogen. Det var inte särskilt kul. Jag mådde ju redan dåligt, säger hon.
Hon försökte lindra sin ångest med alkohol.
– Jag såg ingen anledning till att gå upp, utan jag kunde ligga kvar i sängen hela dagarna.
Hon tystnar för en stund, tittar på armbandet – som det står "aldrig ensam" på, innan hon fortsätter:
– Förut tyckte jag att det var egoistiskt att begå självmord. Jag trodde inte man kunde må så dåligt. Men när jag fick mina ångestattacker kunde jag gå ut på balkongen och bara stå där och tänka "jag orkar inte längre – nu hoppar jag". Hur dåligt måste inte de som faktiskt gör det då må. Det går inte ens att föreställa sig det.
– Jag tror det är fler än vad man tror som mår dåligt, och jag har lovat mig själv att reagera när jag ser någon annan göra det.
Att flytta tillbaka till Luleå och börja träna med Luleå Basket löste ingenting. Utan det hade redan gått för långt.
– Jag gjorde det i hopp om att hitta glädjen med basketen, men det blev en enda pina. Jag hade det inte så lätt i Luleå Basket. Varken under den säsongen jag spelade med dem eller när jag kom tillbaka. Jag vill inte nämna några namn, för då får jag väl på fan. Men i den där klubben finns det några individer som har mycket makt och kan bete sig hur som helst utan att det får några konsekvenser. Det viskades i omklädningsrummet och jag fick ta emot mycket skit på träningarna. Trots att jag gjorde mitt bästa. Jag minns framför allt en träning, jag fick ta emot en massa smällar och blev skriken rakt i ansiktet flera gånger. David Visscher kom fram till mig efteråt och sa att han såg vad jag utsattes för. Men han sa att det inte fanns något han kunde göra. Han trodde bara det skulle förvärra situationen om han la sig i. Då kände jag mig ensam. Jag gick också in i en depressiv fas, säger hon.
Samtidigt lastar hon inte sin före detta tränare för det.
– Han är en fin människa. Han hade inte heller någon aning om vad som försiggick i mitt huvud. Och det är inte hans eller någon annans fel att jag mådde som jag gjorde, utan det berodde på många olika saker, säger hon.
Men till slut bestämde hon sig för att lägga av med basketen.
– Alla trodde att jag skulle skriva på för Luleå Basket. Men jag hade börjat ifrågasätta vad jag höll på med och ville knappt se en basketboll igen. Jag förknippade den med allt som var dåligt i mitt liv, säger hon.
Hon tyckte det var jobbigt att berätta det för Mikael Johansson, som tog över som tränare för hennes klass när Jens Tillman lämnade basketgymnasiet.
– Jag råkade se att det stod "seniorlandslaget" i potentialkolumnen under ett av mina individuella samtal i gymnasiet. Och det kändes som att jag svek honom och alla andra tränare som trott och lagt ned en massa tid på mig, säger hon.
Hon tillägger sedan:
– Jag har satt upp lite basketminnen på en vägg i min lägenhet, det är min tröja från guldsäsongen, mina guldhattar från gymnasiet, och en massa bilder. Och ibland när jag ligger där i sängen och tittar på dem kan jag fundera på hur det hade gått om jag inte mått så dåligt. Hur bra jag hade kunnat bli, och sådana saker.
Hon ler.
– Men efter jag hade bestämt mig kände jag bara en stor lättnad. Det var första gången i hela mitt liv som jag kände mig fri.
Hon har inga tankar på att göra ett nytt försök. Men sedan några månader tillbaka spelar hon division ett-basket med Luleå Stars.
– Jag tvekade när deras tränare hörde av sig första gången. Jag var orolig för att jag skulle få problem igen. Men jag kände att jag fick göra det på mina villkor. Och nu känns det roligt med basket igen. Ute på planen är jag likadan som jag alltid har varit. Jag springer runt och är arg på allt och alla. Det är sådan jag är när jag spelar. Men jag ältar inte matcherna i flera veckor. Utan jag släpper det som har hänt när slutsignalen går, säger Elin Setzman.
Sporten har varit i kontakt med David Visscher men han har avböjt att kommentera Elin Setzmans uttalande om tiden i Luleå Basket.