Ingen kan ta ifrån Anna Barthold de fem guld hon har hjälpt Luleå Basket ta under sina åtta säsonger i klubben.
Och det vore märkligt om hennes linne inte hissas upp i Luleå Energi Arenas tak.
För hon har bjudit publiken på massor av oförglömliga kvällar, och utan henne tvivlar jag på att klubben hade blivit den maktfaktor man faktiskt varit.
Men det har funnits en spricka i laget.
När han intervjuades efter att laget hade blivit utslaget ur slutspelet av Högsbo Basket medgav klubbdirektören Christer Sehlin att han vid ett tillfälle skällt ut spelarna eftersom han inte tyckte alla visade tillräckligt mycket hjärta.
– Det var när jag kände att det var alldeles för mycket tjafs och vi inte kom fram i dialogen. Då kände jag att "enough is enough". Sen tycker jag att alla har försökt efter det, men vi har inte kommit förbi de här hindren. Vi har inte klarat av att släppa saker, gå vidare och tänka: "Nu får jag leverera. Jag jobbar här, får pengar, varje gång jag kommer hit är det barn som tittar och jag är deras förebild, och så har vi funktionärer som jobbar gratis för att det här ska finnas". Den respekten måste man ha som professionell spelare och förstå vad det är som gör att jag kan leva på den här idrotten. Har man inte det i sig är man bortskämd, sa han bland annat i intervjun.
Och det är är något Anna Barthold och tränaren David Visscher får ta på sig en stor del av ansvaret för.
Hon är inte heller samma spelare som hon var för ett par år sedan.
Därför tycker jag att klubben gör rätt som inte förlänger hennes kontrakt, utan testar något nytt.
Jag gillar också den satsning på svenska spelare som Christer Sehlin har aviserat att man tänker göra.
Och hade jag varit honom så hade jag gjort allt jag kunnat för att få hem Josefin Vesterberg och Ellen Nyström och byggt framtidens Luleå Basket runt dem och Allis Nyström.