Vid midnatt kommenterade jag något Andreaz Altermann skrivit på tyska posten på Facebook. Genast kom en fråga på Messenger om han fick ringa. Han ringde och sade att han bodde i en väns lägenhet i Berlin. Det fanns ett rum till mig. Några dagar senare var jag på väg. Man behöver inte vara borta länge för att komma tillbaka och uppleva hur mycket som förändrats i Berlin. Lägenheten låg några minuter från stationen Ostkreuz.
Stadsdelen Friedrichhain hade varit Östberlin tills muren föll. I slutet på 1990-talet flyttade Andreaz dit och bodde där några år med sin tyska hustru och deras barn, inte långt från Sonntagstrasse där jag nu skulle bo några veckor. Kul att ses, väskan på rummet, fika och sedan är vi på väg. Andreaz vill visa mig en bänk. En bänk? Jaja, lite annat också.
Över bron vid Ostkreuz och sedan på en stig längs ett högt staket. Bland buskarna och träden på det inhägnade området finns tält, skjul och slitna husvagnar där de hemlösa bor. Några få minuter senare är vi framme vid bänken. Solen lyser över sjön. Bänken är berömd för att kärleksparet Paul och Paula suttit där i en av få filmer från DDR som även blev populär i Västtyskland.
Vi fortsätter längs Rummelsberger See, förbi ett nedlagt industriområde där det nu byggs nytt. Slitna husbåtar ligger vid kajen. En man går omkring på en av dem. ”Visst, kom ombord och titta.” Han berättar. Mycket kvar att fixa, men det blir säkert fint. På andra sidan sjön ligger stora villor där den kommunistiska överklassen bodde. Vi går förbi en vacker kyrkogård, uppför trappor, över Elsenbrücke och in i Treptower park. Där finns en jättelik anläggning till minne av Rysslands insatser under andra världskriget. Tillbaka över bron med fotostopp vid hus och murar med muralmålningar.
Under de kommande dagarna vandrar jag ensam. Andreaz sitter i lägenheten och rapporterar i tyska posten. Med tanke på våra skilda vanor är det oundvikligt att inte tänka på två stora romaner från Berlin. Om en höst på 1930-talet skriver Christopher Isherwood i ”Farväl till Berlin”: ”Hela stadsdelen ser ut så här: gata efter gata med hus som skamfilade, monumentala kassaskåp, fullproppade med sjaskiga värdesaker och begagnade möbler.” Lägenheten är navet i Isherwoods roman. I Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” är det flanörens blick som skildrar det fattiga Berlin. Lätt att låna författarnas iakttagelser under vandringar i Friedrichhain där unga människor efter murens fall upptäckte att det bara var att flytta in i de övergivna husen och bo där gratis i många år.
Avstånden är långa och stegen blir många, trots flitigt tågresande. Planering på kvällen, tips från Andreaz och ut tidigt på morgonen. Längsta vandringen blir den bästa. Nära lägenheten ligger RAW, ett gammalt fabriksområde som är Berlins svar på Köpenhamns Christiania. I utkanten är grävmaskiner i gång.
På väg över järnvägsbron får jag syn på en muralmålning med en råtta, må+ste plåtas. Tillträde förbjudet, men staketet är inte så högt, så det går bra. Vidare till de mest fotograferade muralmålningarna i Berlin. En kilometer bevarad mur är turistattraktion. Trängsel för porträttfotografering framför den berömda kyssen.
Besök på Murmuseet. Bra dokumentärfilmer om livet i den delade staden och händelserna när muren föll. Inspelning av Pink Floyds konsert efter murens fall. David Bowies konsert medan staden ännu var delad var viktigare. När han sjöng ”Heroes” för 80 000 vid en konsert i Västberlin var det fullt med lyssnare på andra sidan muren.
Berlin blev Bowies räddning. Innan han flyttade dit bodde han i Los Angeles. Där träffade han Christopher Isherwood och fick inspiration till resan. Han ville bort från kokainmissbruk och kändiskultur i Los Angeles. Tiden i Berlin blev en vändpunkt. Inga mer fiktiva förklädnader att dölja sig bakom. I Berlin fann Bowie sig själv. Vi som älskar hans musik förstår det när vi lyssnar till de tre album som skapades under hans vistelse i staden.
Nytt stopp blir Judiska museet. Fantastisk arkitektur, men idén med små föremål i glasmontrar i väggarna tilltalar mig inte. En stund senare når jag Landwerkskanal. Den ska jag följa i fem kilometer. Jag är inte ensam. Människor flanerar, samtalar, fikar och rastar sina hundar. De som inte tycker om Kreuzberg har inte vandrat längs Landwerkskanal. Kaffe och kaka vid Kottbusser Brücke. Behöver vila och energi för fortsatt färd. Eftermiddagen åldras. Går över kanalen och hamnar på Puschkinallee. Kollar. Jo, det var här muren gick. Tillbaka i det som var Östberlin. Över Elsenbrücke, förbi Ostkreuz och i skymningen åter ”hemma” på Sonntagstrasse.
