Jenna Ponthage och Peter Åström har två döttrar. Nova, tre, och Junie, nio månader. Natten den 12 augusti blev Jenna sjuk. När Peter pratade med henne tittade hon bara på honom. Hennes högra sida såg förlamad ut och hon dreglade lite.
- Jag hörde Peter, men kunde inte prata, utan ville bara sova. Det kändes som sockerdricka och kramp i ena armen och benet.
Peter Åström larmade 112.
Ifrågasatte strokesymtom
Jenna Ponthage lades in på akutvårdsavdelningen. Läkaren sa att hon drabbats av mental kollaps.
- Jag ifrågasatte om hon inte drabbats av stroke och han svarade att de kontrollerat det, så jag litade på honom, säger Peter Åström.
När Jenna skulle klä på sig klarade hon inte av att använda höger arm och släpade höger ben.
- Jag frågade igen om de var helt säkra på att det inte var en stroke, men fick samma svar. Psykkonsulenten meddelade hon skulle läggas in på vuxenpsyk, säger Peter Åström och fortsätter:
- Jag har själv arbetet inom psykiatrin i tre år och har aldrig sett en mental kollaps med de här symtomen.
Tappade talförmågan
Jenna Ponthage som hörde vad alla sa, utan att kunna tala, berättar att hon tänkte:
- Men jag mår ju inte dåligt i själen.
Den andra natten på sjukhuset fick hon propavan.
Peter Åström talade återigen med vårdpersonalen och poängterade att Jenna Ponthage visade alla tecken på stroke. Först dagen därpå fick hon komma till röntgen. Efter 1,5 dygn på sjukhuset konstaterades att Jenna Ponthage drabbats av stroke. Läkaren förklarade att hon hade en propp i vänster hjärnhalva och att ett område där var skadat. Hon förflyttades till strokeavdelningen.
Peter Åström är starkt kritisk och de anmäler händelsen.
Jenna Ponthage genomgick rehabilitrering på sjukhuset. Båda berömmer läkare och vårdpersonal för det stöd de fått. Men deras liv vändes upp och ned, vilket drabbade även barnen. Nova har börjat kissa i sängen.
Jenna Ponthage är inte helt återställd. Hon kan röra armen, men saknar ännu finmotorisk förmåga. Hon har svårt att göra två saker samtidigt och klarar bland annat inte av att laga mat om barnen är i köket. Hon är extremt mentalt trött. Det behövs mycket lite för att hon ska bli totalt slutkörd.
- Ibland måste jag stanna upp för att hitta orden. Jag dreglar lite. Det är inte kul.
Jenna Ponthage, som studerar till undersköterska, har ingen sjukpenninggrundande inkomst och därför lever familjen endast på Peters Åströms inkomst. Han arbetar som chaufför åt ett företag i Skellefteå och har Europa som arbetsfält.
- Jag jobbar tio dagar och är hemma tio dagar. Skulle Jenna få assistans här hemma under mina arbetspass, så att hon och barnen klarar av vardagen skulle jag kunna jobba och försörja oss. Men kommunen säger nej. I stället måste jag ta ut mina föräldradagar. Det har jag egentligen inget emot. Jag trivs jättebra hemma, men vi klarar oss inte på den lilla inkomsten och måste därför leva på socialbidrag. Vi lever på existensminimum, säger Peter Åström och undrar vad som händer när han inte kan vara pappaledig längre.
Känner sig kränkta
Han tycker att det är så kränkande att behöva bråka för att få hjälp i en situation som de inte har försatt sig i själva.
- Min familj har drabbats av en tragedi och där sitter en av handläggarna och pratar om fosterhemsplacering för barnen om jag ska jobba. Vid två tillfällen sa hon det. Även om hon tillade att det inte är aktuellt i vårt fall, så upplevde jag det oerhört kränkande, hopplöst, säger Peter Åström.
- Från felbehandling till det här, säger Peter Åström uppgivet.
Han har vänt sig till Lennart Eman på Inre kraft i Boden, som tagit förnyad kontakt med kommunen.