Lille Danyal, ett år, tittar ut genom fönstret och pekar mot de höga tallarna som sträcker sig upp mot en grå novemberhimmel. Han skrattar gott när han får tag i sin pappas mobiltelefon, som ligger på fönsterbrädan.
– Han är alltid glad, säger pappa Safdar Rezai och hans trötta ansikte lyser upp när sonen kommer och vill krypa upp i hans knä.
– Vi gav honom namnet Danyal, istället för Mohammed eller något annat traditionellt namn. Han är född här i Sverige och vi ville ge honom ett namn som passar bra här.
Danyal är lyckligt omedveten om vad som får hans pappas ansikte att se så plågat ut. Han mumsar i sig en chokladkaka och ler stort med kaksmulor runt hela munnen. Tre år har passerat sedan Safdar Rezai, hans fru Fatemeh Hidarpoor och deras i dag sjuåriga dotter Kimya lämnade Afghanistan för Europa och sedermera Sverige.
– Jag kommer egentligen från Afghanistan. Men jag pratar svenska, persiska och engelska, säger Kimya, på flytande svenska.
Hon är klädd i rosa och berättar att hon älskar att bada. Skolan tycker hon också mycket om och sina kompisar. Nu har hon precis tvingats lämna ännu ett socialt sammanhang, familjen som tidigare bodde i Råneå tvingades flytta till en lägenhet i Boden för en dryg vecka sedan.
– Det känns så svårt, att min dotter måste flytta hela tiden. Så fort hon har hittat nya vänner blev vi tvungna att flytta igen, säger Fatemeh Hidarpoor.
Hon och hennes man funderar över hur det nu ska bli med dotterns skolgång, hon måste börja om på ännu ett nytt ställe. Pappa Safdar får tårar i ögonen när han berättar om sin rädsla för hur dotterns liv kan bli om familjen måste lämna Sverige för Afghanistan. Då kommer drömmarna om ett bättre liv, där skola och utbildning är hennes självklara rätt sannolikt ersättas av ett liv i ständig rädsla och giftermål i unga år.
– Om det bara vore jag, om jag inte var gift och hade mina barn, då skulle jag kunna återvända. Men hur kan jag göra det nu? säger Safdar Rezai och stryker bort en tår med baksidan av handen.
Nyligen kom beskedet om att Migrationsöverdomstolen inte kommer att pröva familjens ärende. Migrationsdomstolens beslut om utvisning ligger därmed fast och utvisningen kan verkställas när som helst.
Fatemeh Hidarpoor går ut i köket för att förebereda te. Hon skakar på huvudet och ler uppgivet när jag frågar hur det känns att ständigt behöva packa ned och upp familjens bohag. Själv har hon knappt någon relation alls till Afghanistan, hennes familj lämnade landet när hon var tre år gammal. Hon är uppväxt i Iran och talar persiska. Ändå gav Migrationsverket henne en daritalande tolk vid asylintervjun, trots att hon påtalat innan att hon är persisktalande. Migrationsverket skrev i protokollet att det blev en daritolk för att ”ärendet hade tagits över från en annan enhet”.
Familjen bodde först i Dalarna, de flyttade mellan några olika orter. Därefter blev det Norrbotten, Piteå havsbad i två olika omgångar, Haparanda, Råneå och nu alltså Boden. Åtta flyttar har det blivit totalt, ständiga uppbrott som i princip har gjort det omöjligt för Fatemeh Hidarpoor och Safdar Rezai att lära sig svenska. Under tiden i Råneå har de fått viss språkundervisning av frivilliga krafter. Men eftersom de hela tiden har befunnit sig i asylprocessen har de inte fått påbörja någon riktig språkundervisning.
Safdar Rezai har berättat för Migrationsverket att han och hans familj hotas av blodshämnd i hans hemland, något som tvingade honom att fly till Iran för många år sedan. Han uppger att hans familj och släktingar har utsatts för både trakasserier och attentat.
Efter att han hade gift sig med Fatemeh Hidarpoor och deras dotter var född, blev familjen tvångsdeporterad till Afghanistan. Detta eftersom de levde illegalt i Iran som papperslösa flyktingar. De hamnade i staden Herat.
– Vi försökte att skapa oss ett liv där. Men det blev för farligt och till slut bestämde vi oss för att fly till Europa, säger Safdar Rezai.
Han berättar också att han sedan en tid tillbaka har lämnat islam. Religion orsakar bara krig och elände, menar han. Samtidigt vet att han ett liv som ateist i Afghanistan skulle vara mycket farligt, även för hans fru som fortfarande utövar religionen och för hans barn.
Fatemeh Hidarpoor serverar te, kakor och nötter. Danyal norpar en kaka till när hans mamma inte hinner med. Det ständiga flyttandet är ändå inget stort problem i sammanhanget, menar Safdar Rezai.
– Jag tänker på allt annat. Mest tänker jag på att jag inte kan ge något till mina barn.