Hennes mamma heter Helga Rova och är 94 år. Hon ville klara sig själv och var en pigg och mycket social dam.
– Hon tycker inte om att vara ensam och har ett stort socialt nätverk. Det har också gjort att hon hållit sig frisk.
Annika Nilsson berättar att hon och modern var och shoppade i höstas.
– Mamma köpte två klänningar och sa till butiksföreståndaren att hon skulle komma tillbaka till våren när han fått in vårfärgerna.
Det hon sedan berättar är historien om hur det som drabbat hennes mor fick Helga Rova att en av de första dagarna in på det nya året säga: "De har slutat att träna mig. Jag kommer aldrig att kunna gå igen. Jag blir nog aldrig människa igen."
– Det är så ledsamt.
Den 24 november i fjol hände det som förändrade allt. Helga Rova larmade, hon hade fallit i hemmet och brutit lårbenshalsen.
Det genomfördes senare två vårdplaneringar.
– Jag och min bror var tydliga med att mamma inte ville till Korpilombolo. När vi försäkrade oss om att hon skulle få komma på korttidsboendet Gläntan i Pajala svarade biståndshandläggaren: "Ja", säger Annika Nilsson.
Helga Rova har ingen anknytning till Korpilombolo och hennes son skulle inte kunna besöka henna lika ofta där, eftersom det medför en resa på tio mil.
– Han har nästan besökt henne dagligen och har varit hennes trygghet. Det har i sin tur varit vår trygghet, säger Annika Nilsson, som bor i Boden.
Men först var Helga Rova på OBS-avdelningen på hälsocentralen. Även om allt gick bra med rehabiliteringen och hon hade börjat använda rullator så bedömde anhöriga att det fanns en fallrisk och ville därför hon skulle få en larmmatta.
– Men de hade ingen, säger Annika och tillägger att larmmattan inte är dyr jämfört med det lidande hennes mamma sedan fick utstå.
Helga ramlade och benet for ur led. Det blev ny operation och läkaren satte dit en skena som skulle hålla höften på plats. Tillbaka på vårdcentralen fick familjen chockbeskedet dagen före julaftonen, att Helga skulle förflyttas till Korpilombolo.
– Förklaringen jag har fått är att OBS-platserna reduderades från nio till tre under julhelgerna på grund av beviljade semestrar.
Det blev mycket telefonerade under dagen och Annika Nilsson talade bland annat med avdelningschefen på äldreomsorgen.
– Jag var upprörd och arg. Till mig sa hon att beslutet var fattat och att vi hade fått besked i skälig tid. Jag upplevde att de lurat oss, eftersom både jag och min bror trodde att det vi hade bestämt på vårdplaneringarna gällde. De hävdar att det bara var ett önskemål att mamma skulle stanna i Pajala och att de aldrig lovat något. Jag talade också med biståndshandläggaren igen vid ett senare tillfälle och frågade henne om hon inte inför mig kunde säga att vi bestämde att mamma skulle till Gläntan. Hon svarade ett mycket försiktigt "ja".
Annika Nilsson berättar att hennes mamma sedan skickades iväg med rullstol i en taxi trots att personalen på sjukhuset bestämt att Helga skulle åka liggande transport. Det visade sig att mammas ben for ur led. Hon blev liggande så hela julen.
– När jag träffade personalen sa de att mamma släpade det opererade benet efter sig och att de inte hade kunnat ta upp henne på grund av smärtorna. Jag ville träffa en sjuksköterska, men det fanns ingen där. De hade bara en enda sköterska i hela Pajala kommun under helgen.
Hon vill inte att någon skugga ska falla på personalen på korttidsboendet, som hon anser gör så gott den kan.
– Men överlämningen av information hade gått hastigt eftersom sköterskan på boendet gick på ledighet.
Sent om sidor kom en sköterska och det resulterade i en ny ambulanstransport till sjukhuset eftersom benet var ur led.
Annika Nilsson talade därefter med en annan chef, men fick inget gehör, utan kände sig i stället på nytt vilseledd.
– Vi hade uppfattat att mamma stod först i kön till ett boende i Pajala, men fick inga klara besked när hon skulle få flytta dit.
Den 19 januari skickades hennes mamma till hälsocentralen. Annika talade senare med en läkare.
– Han bad så mycket om ursäkt och förklarade att mammas ben vreds ur led under undersökningen de gjorde. Han sa att de inte kan göra mer för mamma nu. Samma dag ringde en annan biståndshandläggare och sa glättigt att mamma fått permanent boenden i Korpilombolo. Min bror kontaktade avdelningschefen, som hade sagt att han skulle skriva på kontraktet för annars fick han ta hand om mamma själv. Han blev bestört. Ett permanent boende där har aldrig varit aktuellt. Då bestämde vi oss för att försöka ta mamma till Boden.
Den processen är i gång nu, men det absolut allra bästa för Helga Rova hade varit att bo kvar i Pajala där hon har sina vänner som kan komma och hälsa på, anser dottern.
– Man lever i någon slags föreställningsvärld att man blir lyssnad till, men det finns ingen empati. Ska de gamla behöva behandlas så här? Det är en sorg och jag har förstått att många äldre i Pajala kommun känner en stor oro, säger Annika Nilsson.