Tack vare henne och ytterligare en pensionär slapp Lärcentrum ställa in kurserna i vård och omsorg.
Det är brist på vårdpersonal, även vårdlärare.
Birgitta Axelsson har jobbat i 52 år.
– Jag har jobbat sedan jag var snorunge.
Hon var 15 år när hon började arbeta på herravdelningen på Domus i Kiruna. Sedan utbildade hon sig till undersköterska och när hon flyttade till Boden började hon arbeta med utvecklingsstörda.
Hon har gått olika vidareutbildningar under hela sin yrkeskarriär, bland annat i geriatrik. År 1992 började hon inom kommunens demensvård och när hon jobbade natt kompletterade hon med psykiatri. Därefter fick hon arbete inom socialpsykiatrin.
– Jag har alltid velat jobba med människor och att jobba inom psykiatrin var ett mål. För mig är det viktigt att sätta upp mål. Det är en drivfaktor för mig.
Hon trivdes mycket bra, men slutade i somras.
– Jag ville verkligen jobba kvar, men chefen sa att jag inte fick det. Jag tycker det är en sådan åldersfixering i vårt land. Jag förstår inte varför man ska sluta att jobba. Det finns ingen anledning till det. Inte i mitt liv, inte så länge jag känner mig frisk. Jag tycker jag har något att ge och är fortfarande nyfiken på att lära mig nya saker.
En del säger att de inte vill dö nyfikna, inte Birgitta Axelsson.
– Det vill jag.
Hon har alltid varit nyfiken på hur människan och hjärnan fungerar och har även utbildat sig i kognitiv samtalsmetodik.
– Jag kan fortfarande tänka mig att läsa vidare. Det finns kurser för pensionärer på Folkhögskolan.
Birgitta Axelsson gjorde en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, DO, när hon inte fick behålla sitt jobb. Men DO tog inte upp hennes ärende.
– Jag tvingades sluta, men duger som vikarie.
Hon vägrar dock att gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.
– Om jag inte duger till att behålla tjänsten, så duger jag inte som vikarie heller.
Birgitta vet att hon låter bitter, men egentligen är hon inte bitter som person.
– Det handlar inte om det, utan jag tycker att man ska sluta att tala om åldrar. I stället ska man se till människan och människans förmåga att arbeta.
Brigitta Axelsson tycker att samhället slänger bort kunskap som människor jobbat in under så många år.
– Den är inget värd och det känns inte bra.
Hon anmälde sig till bemanningsenheten och skulle precis gå introduktionen på äldreboendet Svedjebacka när den förra rektorn på Lärcentrum ringde och frågade om hon kunde tänka sig att hoppa in som lärare på psykiatrikurser. Hon har studerat handledning och pedagogik på distans.
– Först sa jag nej eftersom jag inte har lärarutbildning. Sedan blev jag övertalad och tog på mig tre kurser i psykiatri och etik. Jag har jobbat deltid på 50 procent sedan i september. Jag tycker att det är jätteroligt, men svårt.
Hon tycker att det är stimulerande att vara i en lärande miljö.
– Jag har fått uppdatera mig. Mycket är repetition. Det finns också nya begrepp, men det har inte farligt att lära sig något nytt. Jag tog på mig det här eftersom jag vill dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter.
Hon slutar den 16 januari. Hennes elever vill att hon ska fortsätta nästa år och även om hon upplever det som ett gott betyg vill Birgitta Axelsson att de ska ha en riktig lärare.
Birgitta Axelsson är medveten om att det finns de som tycker att hon upptar en arbetsplats för dem som är unga, men hon anser inte att det är hennes sak att lösa arbetsmarknadsproblemen.
– Politiker, de kan jobba hur länge som helst. De sitter i nämnder och styrelsen, riksdag och regering och fattar beslut. De framställs aldrig som gamla, utan snarare erfarna. Jag misstänker också att man ser lite olika på kvinnor och män.
Flera pensionärer hoppar in och vikarierar inom Bodens äldreomsorg.
– Vi är ju billig arbetskraft, eftersom de inte behöver betala någon social avgift.
Birgitta ser det som en förmån att få jobba.
– Men visst förstår jag att jag måste sluta någon gång.