Han har länge studerat Bodens räddningstjänst historia. Dåtidens regelverk Brandrullan från 1915, eller en instruktion för Bodens Brandkår, anser Nilsson fortfarande känns aktuell.
– Den beskriver uppdragen till respektive individ. Mycket känns igen givetvis i en mer ålderstigen text. Lagstiftningen finns kvar i vissa delar vad gäller ansvaret redan från 1915, säger Nilsson.
Fröna till det som idag är Bodens räddningstjänst började utvecklas i samband med att Boden blev municipalsamhälle 1886. Brandkåren bestod på den tiden av frivilliga ute i byarna.
– Vid sekelskiftet byggde allt på frivillighet. Klämtning i kyrkklockor var det vanligaste sättet att larma invånarna vid en eldsvåda eller vid någon annan fara innan det senare kom brandtelegraf, brandlarm och sirener.
– När det började brinna så ringdes det i klockor på olika platser i samhället. När kyrkklockan slog två slag var det i östra delen av samhället och tre slag i västra. Då visste kårerna eller stationerna vilka som skulle åka på branden.
Första kårerna byggdes upp 1897 och det fanns brandstationer på fyra ställen i centralorten i början på 1900-talet. En fanns i Centralorten, Svartbyn och Svartbjörnsbyn och försvaret hade också en vid Kanonrundan. Räddningstjänstens och Bodens historia följs också åt. Att Boden fick en elitbrandkår var ett av kraven för att Gustav V skulle meddela Boden stadsrättigheter 1919. Elitbrandkåren, eller föregångaren till Bodens räddningstjänst hade ingen lön men en ersättning på 5 kronor för varje brand och 2,50 för en övning och fast ersättning med 35 kronor per år.
För att kunna larma bättre upprättades också ett brandtelegrafnät och man fick en kombinerad brand- och polisstation genom att bygga om ett båthus. Stationen, som finns bevarad på en bild, låg till vänster om Kungsbron sett rakt utifrån Kvarnängen.
– Brandbekämpningen organiserades mer och mer i och med att forten byggdes. Alla som fanns med i den allmänna brandkåren måste ta med sig en vattenhink om det började brinna. Det var för att man ofta körde langning ibland direkt från Bodån när man släckte med hink. Då måste man ha ganska mycket manskap. Vid brandpumparna stod ofta 4-8 man och pumpade och då gick det ut i slangarna till strålrören som sprutade direkt på elden.
Pumparna drogs i början med häst, innan allt blev motorburet. Det fanns även aktiva kvinnor i brandkåren. Fröken Anna Alm var en som körde häst och släde när ett flertal ekipage deltog i släckningsarbetet. Det fanns också en Anna C Hellgren år 1887 som också var kusk och ansvarig för ett hästekipage dit 36 brandmän hörde.
– Det var lite okänt för mig med kvinnorna innan jag läste de gamla historieböckerna om Boden, säger Nilsson.
Bodens elitbrandkår på 1910-talet bestod av en brandchef, en vice brandchef, en maskinchef och högst 25 brandsoldater. I dagens brandstation på Torpgärdan finns en del historia bevarat, bland annat en handpump och en ångspruta från sekelskiftet.
– Förr var det en oändligt stor andel brandsoldater för att sköta alla brandsprutor.
Idag består dagens styrka av en räddningschef, en administrativ chef, brandingenjörer, brandinspektörer, 25 heltidssoldater och 20 deltidssoldater i Boden och en speciell säkerhetsorganisation med fyra anställda. Det finns också 16 deltider i Harads och räddningsvärn i Gunnarsbyn.
– Deltider har en viss inställelsetid men det har inte räddningsvärn. Där bygger det fortfarande i dag på frivillighet.