Utställning "Det stora stygnet – broderi som vision och vittnesbörd" öppnar den 1 december.
Det fanns en tid när Birgit Engström inte kunde prata om det som hade hänt utan att gråta.
Hennes livskamrat Olle Meethz märkte att hon drog sig undan när Enbomaffären kom på tal. Han tyckte att Birgit skulle skriva en bok om sina upplevelser. När hon började nysta i sina erfarenheter var det som att nysta upp ett stort garnnystan. Hon skrev, vandrade och grät.
Efter några veckor kom hon ut på andra sidan och kände sig befriad. Hon började prata.
– Jag kunde prata utan att gråta.
Hon skrev till statsministern, som skickade henne vidare till justitieministern. Då var det Thomas Bodström. Han skrev och skyllde på den då rådande tidsandan. Birgit svarade att tidsandan väl inte kan ge ett samhälle rätten att döma en oskyldig.
Hon pratade med sin bror, som lovat fadern på dennes dödsbädd att göra något åt det.
– Det visste inte jag, säger Birgit Engström.
Hon berättar, att när hon var barn kunde obekanta påstå massa osanna saker om hennes far. Hon försökte förklara och försvara, men till slut tystande hon. Det var ändå ingen som ville lyssna - inte då. I skolbänken hade barnen lagt torrhö och en pojke sa att det var "ryskt stäppgräs". Birgit Engströms pappa var kommunist. Han dömdes i början av 1950-talet för spioneri, den så kallade Enbomaffären. Fingal bytte efternamn till Lennelid och begärde flera gånger resning.
– Ibland funderar jag vad som hänt med mig om inte allt det här hade inträffat, säger Birgit Engström.
Men hon sa till Olle att hon inte kunde skriva en bok. I stället började hon brodera. Den första gardinlängden var en sammanfattning. Det blev fem till.
– Jag sydde och sydde. Jag tycker det är roligt att sy korsstygn.
I början tänkte hon att det kanske är bäst att hon skriver ett manus, men hon hann inte sy många stygn så hade hon avvikit från det. Så hon struntade i manus och skrev från hjärtat. De övriga gardinpanelerna blev mer detaljerade.
När hon och hennes bror fick nej på sin resningsansökan i Högsta domstol, broderade Birgit:
"Det börjar mer och mer lysa ett löjets skimmer över HD.
Högsta instans för sanning och rättvisa, det är helt fel, det är högsta instans för eget försvar."
Hon säger, att hennes föräldrar gav henne en stadig grund att stå på och att hon därför är ganska starkt.
– Jag minns en gång en pojke, som vräkte ur sig sanningens ord. Jag brukar bara stirra ned på mina skor, men den gången tittade jag honom i ögonen och såg att han skämdes. Då växte jag. Jag har alltid tyckt synd om dem som häver ur sig saker och ting.
På försommaren i år kom ett brev från intendenten på Röhsska museet, Love Jönsson. Han hade sett Birgits broderier i tidskriften Hemslöjd och ville ställa ut dem. Birgit trodde inte att det var sant.
– Nu ska jag åka dit på vernissage, kan du höra.
Hennes del av utställningen heter "Stygn av smärta".
Så här presenteras hela utställningen:
"Dramatiska, visionära bilder och noggrant broderade, sakliga textmeddelanden utgör kontraster i denna omfattande utställning med modernt och samtida broderi. Verken spänner över ett brett spektrum och rymmer både det fantastiska, känslosamma, förbryllande, byråkratiska och vardagliga. Det är broderi i monumental- och miniatyrformat, broderi som dröm, passion och besatthet, broderi som protest och anklagelse och broderi som du kanske aldrig sett det förr.
Med verk av sjutton textilkonstnärer från olika generationer undersöker utställningen två spår inom modernt och samtida broderi. Å ena sidan det visionära, inriktat på fantasi och förändring och en vilja att överskrida broderiets traditionella former. Å andra sidan vittnesbörden, i form av dagboksbroderier, dokument om krig och förstörelse eller detaljerade beskrivningar av juridiska processer."
– Det känns som ett erkännande. Det är bra att mer och mer kommer ut, så att alla får veta vad som hände, säger Birgit Engström.