Minnesstunden varade en halvtimme och inleddes med klockringning. Lennart Åström tände ett ljus och såg ut som han ville omfamna alla sörjande som sökt sig till kyrkan för tröst. Det hördes spridd gråt i kyrkbänkarna.
–En mörk stund är här, men tillsammans får vi söka tröst. Vi som sitter här kan luta oss mot varandra.
Kyrkoherden ville också att de som var där skulle tända ljusen som fanns framme i sandlådor vid altargången.
–Vi ska skriva en hälsning. Jag har lite papper här framme. Dessa fina tankar får familjen med sig hem, säger Åström.
Sedan tände han den sjuåriga flickans dopljus.
–2007 döpte jag henne här i kyrkan. Vi ska tända det med hälsningen " Du är världens ljus”. I dag behövs det mycket ljus i det som är mörkt och i det som är svårt, säger Lennart Åström.
Många bybor gick efter ljuständningen fram och kramande om den sörjande familjen för att stötta dem i sorgen.
Förlorade fotfästet
Kyrkoherden Lennart Åström försökte sedan säga vad alla tänkte när den tragiska olyckan inträffade på valborgsmässoaftonen bredvid byns elljusspår mitt i byn. Olyckan som tog sjuåringens liv.
–Plötsligt stod vi ansikte mot det som inte skulle hända. Vi förlorade fotfästet i livet.
Åström pratade om den outtalade ”trygghetsfaktorn”.
– Att det här händer aldrig mig. Utan andra och det är långt bort. Plötsligt är det väldigt nära och kommer krypande innanför skinnet.
– Det är då som man tänker, att ingenting är skyddat. Och det där skyddade och hudlösa inom oss söker ju ord. Ord som kan förklara och trösta. Ord som säger varför hände det här.
– Orden som vi söker är tunna som nattgammal is. Man tänker vågar jag lite på att orden bär. Om orden inte bär så måste man lite på något annat. En enkel närvaro av medmänsklighet som orkar uthärda mötet med den djupa smärtan som man bär. Som också ger det nödvändiga stödet, säger kyrkoherden till oss alla som är där.
Åström berör också behovet av tröst och förmåga att ge tröst.
– Ljusen som vi tänt i dag värmer mot mörkret omkring. Hur ensamt dopljuset nu står med en fladdrande låga så säger det just till oss: Hopp och framtid.
– Att kunna ta till sig det när det mest känns ont och ouppnåeligt. Att vara buren av andras sorg är också ett stöd, säger Lennart Åström.