Det här är ett samtal med honom om livet och döden och hur man förbereder sig för att hantera när det händer som inte får hända.
Jonny Lindfors är född och uppvuxen i Kiruna. Familjen flyttade söderut till Ångermanland när han var i tonåren.
Han gjorde värnplikten i Sollefteå på I 21 och hade då ingen tanke på en militär karriär. Han tänkte bli arkitekt eller idrottslärare, men trivdes så bra med lagandan, närheten till naturen och ledarskapet att han bytte fokus.
– Det passade mig och befälen som fanns nära mig uppmuntrade mig att söka till officersutbildningen.
Redan då övade de på krigsgravtjänst och på att omhänderta sårade och döda.
Hur tänkte du då kring frågor om liv och död?
– Jag funderade inte jättemycket kring de frågorna i den åldern. Döden fanns där i form av att anhöriga som var äldre hade gått bort. Jag hade även en kompis vars bror gick bort alldeles för tidigt. Men man har en inbyggd skyddsmekanism - det händer inte mig.
Det som hände på natten måndagen den 25 mars under övningen Northern Wind var att en spaningsgrupp ur Fältjägarbataljonen från Östersund hade grupperat i en liten dunge väster om Överkalix. Delar av en besättning i ett stridsfordon 90 tog sikte på samma dunge. Fordonet körde över det tält där Helena Fjellström låg och sov. Hon dödförklarades senare på natten.
Helena Fjellström var hemmahörande i Dvärsätt i Krokoms kommun i Jämtlands län. Norrbottens Media har fått godkännande av sonen att publicera hennes namn och bild.
Alla de som var med vid olyckan är berörda på olika sätt. Tankarna går till Helena Fjellströms anhöriga. En son har förlorat sin mamma och två föräldrar har förlorat sitt barn. Men tankarna går även till de övriga som var med. Föraren i stridsfordonsbesättningen är värnpliktig och vagnschefen är befäl.
Det här är något de kommer bära med sig resten av livet. Hur gör ni som arbetsgivare för att stötta dem?
– Det är väldigt angeläget att snabbt fånga upp dem som framförde vagnen, de som fanns i tältet och även de andra som var, sjukvårdsgruppen som kom till platsen och gjorde insatsen, och de anhöriga som är direkt drabbade, säger Jonny Lindfors.
Redan samma natt påbörjades stödsamtal med all inblandad personal.
– Besättningen och plutonen genomförde sina stödsamtal ute i övningsområdet. Efter ett par dygn återgick de till övningen. Det är ett medvetet val med syfte att sända signalen, att det inte är någon som uppenbart klandrar dem. Nu är det upp i sadeln igen som gäller så att allt inte blir onormalt, säger Jonny Lindfors.
Han har fått familjens berättelse och spaningsgruppens berättelse. Efter övningen har det varit angeläget för honom att prata med fordonsbesättningen för att förmedla budskapet att anhöriga och Helena Fjellströms kamrater förstår att det är en olycka.
– De anhöriga hyser inget agg mot dem och tycker inte att besättningen eller gruppen har gjort något uppenbart fel. Känslan just nu är att det är en mycket tragisk olycka.
En jättestor skog och en liten dunge. När Jonny Lindfors fick vet vad som hänt så var hans spontana reaktion - hur kunde det hända? Han har aldrig varit med om något liknade. Känner inte till någon liknande olycka.
– Jag har fortfarande samma känsla att sannolikheten är väldigt låg.
Däremot ger han sig inte in i några spekulationer vad som orsakat den här tragiska olyckan. Det pågår flera utredningar.
Från att som värnpliktig uppleva sig som ung och odödlig har Jonny Lindfors syn på döden, livet och olycksriskerna i yrket förändrats så klart.
– Det finns några tydliga brytpunkter när den har ändrats.
Dels när han gjorde sin första internationella insats i Kosovo i början på 2000-talet. Även om kriget var slut blev det påtagligt att han kanske skulle komma i kontakt med döda människor eller i sämsta fall dö själv.
Dels när han blev förälder och fick ansvaret för en annan människas väl och ve och liv.
– Särskilt när jag har varit utomlands på insatser i mer allvarliga krigsområden så reflekterar man mer själv kring liv och dö.
Liksom andra som gör mission har han nedtecknat sin sista vilja.
Varför är det viktigt att göra det?
– Ur två perspektiv, att man själv förstår att det är allvar och man tvingas reflektera över sin egen dödlighet. Sedan av hänsyn till de anhöriga där mitt yrke och att åka utomlands faktiskt kan drabba dem. Att reda ut saker hur man vill ha det och diskutera det med sin partner gör bördan lite lättare för dem som är kvar.
Som kompani- och bataljonschef bad Jonny Lindfors som en del i sitt ledarskap all personal att skriva ned sin sista vilja.
– Det är farligt det vi gör till vardags också.
Sedan har ansvaret för dessa frågor blivit än tydligare i rollen som regementschef.
– Det är inte någon annans ansvar, det är mitt. Jag ska inte säga att jag bar på en oroskänsla inför den här storövningen, men jag har tagit det på största allvar. Jag har förstått att om vi sätter ut 10 000 människor i terrängen och utför farliga uppgifter så kan det hända olyckor, säger Jonny Lindfors och fortsätter:
– Vi har jobbat hårt med att försöka förutse och förebygga alla situationer, men den här hade vi inte lyckats förebygga.
Hur har du förberett dig mentalt?
– Som chef har man ett ansvar att kunna hantera en krisledning om det händer en olycka och för att kunna vidta åtgärder när det värsta har hänt. Man måste förbereda sig på att lämna ett dödsbud.
När han läste till major och senare som förberedelse för rollen som regementschef deltog han i ett bra seminarium med prästen Katarina Tingström.
– Hon gav praktiska råd om att vara rak och tydlig, inte försöka linda in och dölja, vara noga med att man pratar med rätt person. Man får ingen andra chans. Och att vara beredd på att alla människor reagerar olika. Hon betonar vikten av att man stöttar de anhöriga i att förstå att det har hänt och komma igång med sorgearbetet. Sedan går det aldrig att riktigt förbereda sig för varje situation.
Jonny Lindfors har även en bakgrund som militärpolis och har i den rollen bland annat besökt patologen, vilket också har förberett honom mentalt för det allra svåraste. Han har tränat på att identifiera avlidna.
Det har givit honom kunskap och erfarenhet, men han tillägger samtidigt att man nog aldrig blir riktigt förberedd. Det är första gången han har lämnat ett dödsbud och behövt träffa anhöriga på det här hemska viset.
När samtalet om olyckan kom mitt i natten så visste han inte hur allvarligt det faktiskt var. När han förstod att det var ett dödsfall funderade han på var han skulle göra bäst nytta.
– Jag bestämde mig rätt tidigt att jag åker och träffar anhöriga. När man åker iväg på en sådan uppgift är man inte så kaxig. Jag fick veta att hon var i ungefär samma ålder som jag och att närmast anhörig var en son. Det gav mig en klump i magen eftersom jag själv har barn på väg in i tonåren.
Han tänkte att han skulle behöva berätta för ett barn att dennes förälder hade dött, men så fick han veta att barnet var en 18-årig son.
– Det var i allt det svåra ändå en lättnad. För då visste jag att jag skulle kunna resonera med honom och inte bara komma med ett hemskt budskap. Hur konstigt det än kan låta så var det skönt att det inte var ett barn, utan en yngre vuxen.
Han hade tagit reda på vad som hade hänt och vad Helena Fjellström hade förts. Sedan hade han en palett av alternativ för att kunna stötta de anhöriga på bästa sätt där det första var att de skulle kunna följa med upp och besöka olycksplatsen för att slippa sitta på avstånd och följa det som hänt.
Han fick tag i en helikopter tidigt den aktuella natten och flög ned till de anhöriga och besökte dem på morgonen. De flög senare över olycksplatsen för att kunna ta in det som skett
– De kunde naturligtvis inte ens föreställa sig sammanhanget, säger Jonny Lindfors.
På kvällen åkte de till Boden och hade stödsamtal. På tisdagen träffade de den spaningsgrupp som var med när Helena Fjellström blev överkörd i tältet.
– Alla de hade förlorat en närstående och fann en styrka att träffa varandra. Att gruppen fick berätta och förklara vad som hänt betydde mycket, alla de här känslorna som måste ut.
De anhöriga fick besöka olycksplatsen och regementspastorn Staffan Klingert höll en spontan andakt.
– Det var otroligt känslosamt. Efter det fick familjen se henne och ta farväl på bårhuset. De fick en fin stund tillsammans där. Det var jättejobbigt, men jag tror det var nödvändigt för sorgearbetet, säger Jonny Lindfors.
Arbetet med att stötta de anhöriga fortsätter. Det har också varit en minnesceremoni i Östersund.
Det som hänt har fått honom att reflektera över sitt yrkesval, men han har inte ändrat sig eller ångrat sig.
Vad reflekterar du över?
– Över allvaret i yrkesvalet. Det handlar ytterst om döden i någon riktning och så klart reflekterar jag över om det är värt att ta det ansvaret. Är det värt att ha en roll där jag ska behöva åka hem till någon och lämna ett dödsbud? Det är hemskt att behöva lämna ett dödsbud, men jag är ändå ganska stolt och känner en god arbetstillfredsställelse över vad Försvarsmakten har gjort för att åtminstone försöka lindra sorgen och smärtan.
Försvaret har många ceremonier och traditioner och det är bland annat för att hantera sådana här svåra händelser. Det är också ett stöd. Det är lika viktigt för kamraterna som är kvar här som för de anhöriga, enligt Jonny Lindfors.
Vid en sådan här händelse blir även hans familj berörd.
– Jag hade inte talat om döden efter övningen med mina barn om inte det här hade hänt. Det är ändå på en bra nivå. Det är inte så att de är rädda att jag ska dö när jag går till arbetet, men de vet att människor dör och det är en del av livet. Det är tufft att prata om döden. Det är inga lättsamma samtal, men nyttiga.