Trots att det var mitt på dagen den 26 februari och många passerade förbi så hjälpte ingen henne. Utom Elisabeth Johansson.
Att de inte möts tidigare beror faktiskt på att hon legat på sjukhus för diskbråck som nu är operererat.
– Jag trodde jag var den skyldige men jag fick veta att Elisabeth skadat sig innan hon hjälpte mig, säger Magnhild Blomqvist Johansson.
Elisabeth var på hemväg efter Garnisonsgatan när hon såg något svart som ” rörde sig ”vid snöhögarna mellan övergångsställena på andra sidan gatan.
Hon svängde upp mot Sveafältet och såg då att det låg en äldre kvinna på marken. Det var Magnhild som försökte ta sig upp efter att olyckan varit framme.
– Jag var på väg att besöka en väninna som bor på Sveafältet. Jag passerade två övergångsställen och när jag skulle kliva upp på gatan med vänster fot var det väldigt halt. Jag trillade och slog mig rejält, säger Magnhild.
Där hon ramlade var det en liten upphöjning så när hon slog i vänster sida så tryckte även hennes axel till käken och halsen vid fallet.
– Det durrade till i huvudet så jag blev nog förmodligen lite omtöcknad. Därför kom jag mig inte för att ringa hem. När smärtan är olidlig så fungerar inte hjärnan. Jag vet inte själv hur länge jag försökt resa mig upp när det kom en kvinna och tog mig på axeln. Det var Elisabeth som ville hjälpa mig vilket jag är väldigt tacksam för. Hon var fantastisk.
– Ingen hade erbjudit mig hjälp innan hon kom trots att jag låg med halva kroppen ute på gatan. Frågan är varför man inte sandat på övergångsstället och varför man låter det bli en sådan hög kant. Det är livsfarligt, säger Magnhild Blomqvist Johansson.
Hon ville först inte åka med i den ambulans som kom till platsen.
– Det kändes kanske lite dramatiskt. Men när jag fick hjälp att stå upp så gick det inte att gå på foten. Det gjorde fruktansvärt ont. Så jag tog ambulansen. Det var ingen fot bruten utan jag hade fått en ordentlig stukning, säger Magnhild.
I dag känns foten bättre. Under torsdagen träffades de två kvinnorna på Café Opalen. Tack vare att ett barnbarn i Stockholm läste om händelsen på Facebook och tog reda på Elisabeths telefonnummer åt sin farmor så kunde de mötas.
– Jag kände jag ville visa min uppskattning på något sätt över Elisabeths insats. Att bjuda på fika är det minsta jag kan göra, säger Magnhild Blomqvist Johansson.