Jag ”drömde att jag var en annan och i en annan tid, men kom strax på mitt rätta namn och att min tid just nu är … ”, säger Robert Guenole i Eyvind Johnsons sista roman ”Några steg mot tystnaden” (1973). Romanen har undertiteln ”En roman om fångna”. Den utspelar sig på ett hotell i Pontoro, på gränsen mellan Schweiz och Italien, där det nygifta paret Thomas och Nina sitter fångna i ett evigt regnande, i en utsatt gränstillvaro och inte minst i svunna tider som krossar nuet.
De har ett fönsterbord, där Thomas underhåller sin Nina med Robert Guenoles berättelser.
Nina är ett lyssnande ansikte som döljer djupen. Och som i Eyvind Johnsons and-ra berättelser utspelar sig allt i ett gränsland mellan dröm och verklighet, mellan det som varit och det som är och det som kommer, i ett evigt nu. Nina är den som lyssnar och genom att tiga berättar.
”Livsdagen lång” (1964) är en gränsupplösande flod, där yta döljer djupen och berättelsen får ett eget liv i dröm, i dåtid, i nutid, i yta och framtid, i ett evigt nu.
Donatus, en av berättarna i nämnda roman, drömmer om befrielse från tid och en berättartillvaro i en flod, ja om att vara själva floden. Eyvind Johnson har ställt sitt skrivbord på en strömmande gränsälv.
I ”Några steg mot tystnaden” finns också en berättare, en främling, herr X, som är befriad, inte bara från tiden utan också från verkligheten. Han dyker upp när det passar honom. Han bor på andra sidan tystnaden, i en skimrande värld, där det som varit blir tillrättalagt och gör oss som varit med om det förgångna alldeles häpna. I gränslandet mellan sanningen och lögnen finns herr X, befriaren.
I Eyvind Johnsons sista bok framstår drömmen, diktningen, berättelsen som vår enda frihet – vår verkliga frihet.
Eyvind Johnson är en gränsens filosof. Hans litterära universum är ”fullt av för länge sedan försvunna människor” (”Spår förbi Kolonos”, 1961). Där kan jag höra Odysseus på Fajakernas ö, jag kan se templen och skattehusen, där de stod 450 år före vår tideräkning.
I gränsöverskridandets ögonblick kan människan, enligt den ungerske gränsfilosofen Laszlo Földenyi, tappa sin orienteringsförmåga och få en hisnande känsla av att allt börjar nu, finns här och nu.
Litteraturen bevarar ögonblick. Det är därför den finns och får finnas. I det tunna nuet, där berättaren går med en ögonblickshåv i handen. I ”Spår förbi Kolonos” knäar Eyvind Johnson i Delfi. ”Det är det där knäande svindelögon-blicket som kommer ur hänryckning och trötthet. Det vanliga författarögonblicket … Jag griper ögonblicket …”
Ögonblicket är i tiden, människan likaså, men vad är tiden? Vad händer med människan i tiden? Under sin vistelse i Berlin på 20-talet hittade han en bok, ”Langobardernas historia”. Vad hade hänt med människan mellan åren 700 och 1920? Han skriver: ”Världen hade nog förändrats, men knappast människorna. ’Den här insikten blev ett slags formel för hela min författartillvaro’”. Astronauten i sin kapsel är inte olik seglaren på Medelhavet för tusentals år sedan. Den insikten påverkar hela hans författarskap. Minnet är inte kronologiskt. Där flyter allt alldeles fritt. Det som varit lever och vår uppfattning av verkligheten kan krossas: då blir nu.
Detta upplever Eyvind Johnson även senare i livet när han besöker Boden. I sin dagbok noterar han: ”Vissa ögonblick kan alltihop ligga utbrett framför dig på samma plan … allt finns då i nuet.” Det är inte Boden han besöker utan Platons a-topos, ”en o-plats”, där eksaifnes, det underbara, bor, i det ögonblickliga, i o-tid, i gränsen mellan då och nu.
I ”Livsdagen lång” (1962) går han med en ögonblickshåv i handen och försöker fånga det som flyr över den gräns där tid och evighet berör varandra.
Eyvind Johnson var en genuin, alldeles äkta mystiker.
Han gick sin storhets väg och jag smyger efter honom.
Bengt Pohjanen