Den pensionerade företagaren har på äldre dagar funnit att det i stort sett inte finns nedtecknat något om den lokala verkstadsindustrin och dess betydelse. Ett liv som han och hans familj vuxit upp med och försörjt sig av.
– När Boden firar 100 år som stad så talas det mycket lite om industri och hantverk från vilket en ansenlig mängd folk faktiskt fick sitt levebröd ifrån i stan, säger Kenneth Berglund.
När han började släktforska upptäckte han att hans rötter kommer från stålindustrin i Vallonien och Sachsen.
– Mina förfäder kom som inlejda vallonsmeder för att rädda Louis de Geers tillverkning av kanoner till svenska kungen Karl XI och Gustav II Adolf.
Efter att ha lagt in 2000 personer i släktträdet insåg Kenneth att hans barn förmodligen aldrig skulle lockas av att studera trädet i detalj. Parallellt med en självbiografi började Kenneth skriva om industriföretagen som funnits i Boden under 1900-talet.
– Jag fann tyvärr att det inte fanns några samtida levande berättare. Men genom att söka i arkiv, kommunala och kyrkliga böcker och även intervjua ättlingar till verkstadsprofilerna fick jag ihop en del fakta.
Hans nya bok "Verkstadsindustrin och dess profiler under 100 år" ska ses som ett uppslagsverk om företagen som starkt bidragit till att Bodens stad skapats och utvecklats.
– Jag vill dela med mig av dessa kunskaper innan allt faller i glömska.
Kenneth växte upp i Norra Svartbyn med sin pappa Torsten, mamma Eniz och yngre brodern Jimmie. Som militär kom pappan i kontakt med mekanisk industri och tillsammans med några delägare startade han sitt första företag 1947-1948.
– Det skulle bli ett gjuteri. Pappa byggde verkstaden och skänkte den till aktiebolaget. Men verksamheten kom inte igång utan det blev konkurs. Min far blev av med lokalen och förlorade 750 000 kronor i dagens penningvärde.
Då var Kenneth tre år och hans lillebror precis nyfödd.
– Vi hade inga pengar och min pappa försökte hitta ett jobb. Det var att jaga mat för dagen. Vi flyttade runt väldigt mycket för att bo billigt.
Torsten Berglund fick jobb som möbelsäljare av en svåger som jobbade åt ett möbelföretag i Jönköping.
– Pappa hade ingen bil och fick ett distrikt mellan Övertorneå och Pajala. Han fick cykla dit och hade inte råd att bo på hotell. Så under sommarmånaderna sov han ofta i skogen.
Familjen klarade sig för att mamma Eniz fick ströjobb inom sjukvården och understöd av Kenneths morbror som hade det bättre ställt. Efterhand kunde pappan som jobbade all ledig tid successivt bygga upp ett mer normalt liv för familjen.
– Vi pojkar fick tidigt hjälpa till. Jag minns speciellt cykelställ som vi klippte plåt och rundstång till, bockade plåt, svetsade ihop och till sist målade som levererades till järnaffärer i Norrbotten.
När eldningsoljan kom såg Kennets pappa en ny marknad. Här inleddes en 20-årig epok med tillverkning av oljetankar varje ledig stund. Totalt tillverkades cirka 1500 oljetankar.
– Det blev en stor bransch och vi gjorde massor av tankar.
På Norrbottens Producentförenings verkstad där man repade den rostfria utrustningen som mejerierna använde för vidareförädlingen fick hans pappa lära sig allt om rostfritt. När NLP lade ned verkstaden och flyttade till Luleå startade pappa Torsten, AB Berglunds Rostfria 1965 där även brodern Jimmie jobbade. 1972 när företaget flyttade till Torpgärdan hade civilingenjören Kenneth Berglund börjat jobba på Hägglunds i Örnsköldsvik som konstruktionsledare med ansvar för utvecklingen av bandvagn Bv 206 till Svenska Armén.
– Jag var 27 år och kom hem till företaget med en order i väskan på många miljoner, i dagens penningvärde nära 2 miljarder. I dag har man producerat bandvagnen till 50 länder och sålt 12 000 bandvagnar till ett värde av cirka 15 miljarder, säger Berglund, stolt.
När pappa Torsten senare ringde och bad honom återvända hem för att ta över ledningen av företaget, åkte han till Boden.
– Företaget behövde mer teknisk kompetens för vi hade fått in mer order på avancerade tryckkärl till kemi-, process-, pappers- och metallurgisk industri. Jag började jobba med internationella kontakter för vi behövde komma ut i världen. Det var nödvändigt att vidga marknaden. Vissa år i slutet av 80-talet hade vi hela 95 procent export.
Berglunds Rostfria köpte även in sig i Skellefteåföretaget Lasab som sysslade med laserskärning och -svetsning. Då hade man 50 anställda som mest.
– Sedan kom den här eran i Norrbotten med statliga investmentbolag. Staten skulle gå in och hjälpa till med utveckling. Bolaget Bothnia Invest var intresserade av att köpa Berglunds. Vi kom överens om att sälja men jag satt kvar som anställd VD och min bror som verkstadschef. Sedan blev vi sålda till Malmfälten Finans och Malmfälten Invest. Det blev en väldig cirkus och till slut blev dessa uppköpta av Akila. Som sedan köptes upp av Älvsbyhus och Donald Johansson. Han ville syssla med träindustri och började sälja ut verkstadsföretagen, som fanns i gruppen.
Då lade Kenneth Berglund ett bud på Berglunds, men det accepterades inte.
– När jag kom hem från affärsresan en söndag fick jag veta att företaget var sålt. På måndag morgon, den 7 mars 1994 gick jag dit, städade ihop mitt skrivbord och gick hem. Sedan har jag aldrig i princip varit tillbaka dit.