Nyligen besökte hon och Helene Meyer skolan Fria Emelia för att ge skolans personal och föräldrar bättre kompetens kring ungas nätanvändning.Föreläsningen handlade om man ska se nätet som ett hot eller möjlighet. Föreläsarna forskaren Elza Dunkels, Umeå universitetet och Helena Meyer, regional utvecklare på Friends och Surfa Lugnts sakkunniga,förespråkar i första hand ett rimligare förhållningssätt
– Det är samma sociala relationer som gäller på nätet som utanför. De problem som uppstår på nätet måste vi hantera som mänskliga problem. Det blir lätt så att man tänker att nätmobbing är något specifikt, men mobbing har ju funnits väldigt, väldigt länge, säger Helene Meyer.
Det man gör i verkligen gör man också på nätet.
– Det handlar ofta om skolelever som kränker eller fryser ut en person som de känner från skolan. Eleven får inte vara med i alla facebookgrupper eller snapchatgrupper. Det sprids rykten eller så blir man inte inkluderad när man delar bilder eller pratar, säger Meyer.
Huvudbudskapet är att vuxna ska agera, oavsett om det är personal kring barn eller vårdnahavare.
– Vi kan se när det handlar om nätet att barnen är väldigt ensamma om sina frågor, säger forskaren Elza Dunkels, Umeå Universitetet.
– Det viktiga är att alltid lyfta frågan, att ha ett samtal. Inte bara om vad som händer på nätet utan hur vi ska vara mot varandra.Som hur man är en bra kompis på nätet eller vad man gör om man ser något otäckt på nätet. Vem berättar jag för och vilken vuxen har jag förtroende för om jag skulle råka ut för någonting. Som vuxen är det ju det viktigaste uppdraget att lyssna och våga stanna kvar om det händer någonting, säger Helena Meyer.
En riskgrupp bland unga som visats på nätet är de som har svårt med sociala relationer. Den enda sociala bekräftelse dessa unga får finns på nätet.
– Det handlar om unga som är sårbara på olika sätt. Där har vi vuxna en väldigt viktig roll att se de barnen och agera på det vi ser. Vi måste vara medvetna om att alla barn behöver bli sedda och bekräftade och få sina behov tillfredställda, säger Helene Meyer.
I dag är vuxna oroliga att barn ska komma över pornografi på nätet.
– Det har ju seglat upp som en jättestor grej utan att ha något egentligt stöd i forskningen att unga kommer in på porrsajter med olämpligt innehåll. Ett annan exempel kan vara att mitt barn blivit fotograferad i en olämplig situation och den bilden sprids. Då är det ett vuxet ansvar att lugna ned situationen. Men det som istället händer många gånger är att vuxna börja ropa och skrika och visa att de var oroliga. Någon kanske säger åt barnet att du ”kanske aldrig får ett jobb” om någon ser den här bilden.
– Det är ju inte sant, för idag finns så mycket på nätet så allting går ju inte att hitta. Om ett årtionde kommer ju alla att finnas i något sammanhäng på nätet där man inte tycker det är kul. Även om det kanske bara är en ful frisyr, säger forskaren Elza Dunkels.
Så enligt henne är det bättre att acceptera läget.
– Det är inte vi vuxna som då ska dra igång en massa oro. Då blir det inte ett bra vuxenskap. Det var väl egentligen det som jag är ute efter. Att ge vuxna de här tankeverktygen så de kan se förbi det tekniska. Här befinner sig mitt barn och hur hanterar vi det tillsammans och stöttar dem istället, säger Elsa Dunkels.
Hon jämför med hur det var på 90-talet då man lade ansvaret på barnen.
– De skulle inte lägga ut bilder, de fick inte lägga ut sitt eget namn eller inga personuppgifter. Det fanns listor på hur man skulle känna sig säker på internet. Dessa var ju helt felaktiga. för det var ju snarare tvärtom att barnen dolde sitt beteende och råkade illa ut för att de var hemliga med det.
– I dag så vet man ju att det är tryggt för barn att våga säga något till en vuxen när det händer någonting och dessutom tryggast för barn att vara ganska vana vid internet, säger Elza Dunkels.