Det var natten till den 15:e september som boendet drabbades av en brand.
Intervjun med Moshen Nazari och Hamidullah Mohammadi genomförs med tolk. De kom ungefär samtidigt till Sverige för tre månader sedan och delar rum på Aleris. Natten när det brann var 37 av de 38 ungdomarna hemma. Mohsen och Hamidullah sov och vaknade av larmet.
– Vi kom ihåg de instruktioner vi fick när vi kom hit och följde den gyllene regeln, att vi ska utrymma lokalen vid någon form av larm och träffas utanför på en uppsamlingsplats, säger Hamidullah.
Mohsen berättar att läget var allvarligt och att de blev väldigt rädda. De började utrymma och berättar att personalen var stressad. Man knackade på dörrar och ropade så att alla skulle komma ut.
– Det var svårt att andas och vällde ut svart rök, säger Mohsen Nazari.
Branden startade i samlingsrummet på första våningen, men utredningen av polisen har inte kunnat fastställa någon orsak.
Första natten omhändertogs ungdomarna på Rörvikskyrkan och dagen därpå fick de komma till andra boenden.
I måndags eftermiddag efter skolan flyttade 31 ungdomar tillbaka till boendet på Prästholmen. Den första våningen håller fortfarande på att renoveras och alla prylar är ännu inte upppackade.
– De var glada att få flytta tillbaka hem. Det gick bra, men vi fick hyra in några extra bussar för att klara logistiken, säger Anna-Carin Söderholm, föreståndare.
Av ett boende har det blivit två. Aleris har tagit emot många ensamkommande flyktingbarn den senaste tiden och på det andra stället, som inrättades efter branden, bor det idag 20 ungdomar.
Mohsen Nazari och Hamidullah Mohammadi tycker det är enklare och mer fridfullt att vara tillbaka på det ordinarie boendet. De tyckte det var jobbigt på det andra, tillfälliga stället eftersom det var trångt och lite om plats.
På frågan hur det är att inte ha ett eget krypin där man kan vara själv om man vill, svarar de att de fått veta av personalen att de ska få ett eget boende, men att det inte är möjligt just nu. De är nöjda, men har hemlängtan och tillägger att de inte kan göra så mycket åt situationen.
– Varje gång jag ser andra barn och ungdomar som är med sina familjer saknar jag min familj ännu mer, säger Mohsen Nazari.
Han går på Björknässkolan och Hamidullah Mohammadi går i skolan i Sävast.
– Jag tycker om att läsa böcker och studera, säger Mohsen.
Han skulle vilja bli advokat. Ett annat altarnativ är att ta sig an något inom politiken. Han vill helt enkelt se hur långt han kan komma.
Skulle du vilja sitta i regeringen?
– Ja, varför inte, svarar Mohsen.
Huvudanledningen till hans politiska intresse är läget som råder i hemlandet och som gjort att han är flykting med de svårigheter han haft på vägen hit och nu lever det liv han gör idag, förklarar han.
Hamidullah Mohammadi är också intresserad av skolan, men har helt andra framtidsplaner. Han drömmer om att bli sångare och förklarar är det finns en form av afghansk folkmusik som utövas genom sång i kombination med ett stränginstrument som gitarr. De som kan den har en unik röstkapacitet. Hamidullah säger att han blev påmind om musiken hemifrån under en musiklektion på skolan där de spelade gitarr och piano.
Idrott har också en stor plats i deras liv.
Brottning är en vanligt förekommande sport i hemlandet och därför valde Mohsen Nazari att brottas även här. Han tränade hemma i Afghanistan, men där tävlade han inte. Sedan han började i BK Snar har han vunnit fyra medaljer; två guld och två silver. Han tränar mycket. Tre dagar i veckan tränar han brottning och tre dagar styrketräning. När tillfälle ges simmar han också.
– Hemma hade jag inte samma möjligheter som i Sverige.
Mohsen Nazari vill ta tillvara den chans han nu fått för att se hur långt han kan nå och han siktar högt.
– Jag vill vinna OS-guld.
Hamidullah Mohammadi tränar också brottning och spelar fotboll i skolan, men är inte med i något lag. Han föredrar fotboll.
Båda vill utvecklas i livet och göra sitt bästa för att bli en god människa. De vill leva ett lugnt liv i ett fridfullt land.