Han är de hungrigas röst

Om vi tar det från början, vad är problemet? Vad är det som händer här?
- De här afghanska männen har alla fått besked om utvisning och de hungerstrejkar för att de inte accepterar Migrationsverkets motiveringar till dessa beslut. De anser att de inte har något annat sätt att kämpa för sina

rättigheter på. De säger att de hellre vill dö framför ögonen på Migrationsverket och det svenska folket än dö

eller bli torterade i Afghanistan.

- Utvisningsbesluten är baserade på uppgifter från innan 2012, men situationen förvärrades 2012. I den senaste rapporten från Amnesty International listades Afghanistan som ett osäkert land. De vill inte återvända till Afghanistan, de vill fortsätta hungerstrejka tills de får ett beslut baserat på den senaste informationen.

Vi älskar alla vårt hemland och vi respekterar det som vår moder, men det är inte rätt tid.

Varför använder de just hungerstrejk som demonstrationsform?
- De tror att det här är det enda de kan göra, och de måste kämpa för sina rättigheter.

Hur kom det sig att du blev deras talesperson?
- Sedan jag kom till Sverige i somras har jag hjälp människor som tolk och översättare, till exempel vid läkarbesök och vid kontakter med Migrationsverket. Jag jobbade inom myndigheterna i Afghanistan och jag såg vad korruption och misstag i översättningar kan leda till.

- Jag kan inte tillåta mig själv att stå och se på när mina landsmän lider.

Jag måste låta samhället veta hur viktigt det här är och hur situationen ser ut. Som medlen i Röda korset har jag möjlighet att hjälpa folk. Jag ser det som humanitär hjälp. Vi lever i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet och vi vill höja våra röster och säga att afghaner har lidit i Afghanistan på grund av styrets misslyckande. Nu lider de här också och jag vill hjälpa dem kommunicera och höja sina röster. De behöver också en representant gentemot Migrationsverket och jag tror att det här är det enda jag kan göra för att hjälpa dem i den här situationen.

Hur mycket tid har du spenderat på plats?
- Jag är här hela dagarna, ibland tills morgonen kommer, ibland till tolv på natten.

Hur har veckan varit?
- Veckan har varit så förfärlig. Klockan fem på eftermiddagarna bäddar afghanerna ut sina filtar och lägger sig, de har inte nog med energi för att sitta upp. Var och varannan dag finner vi någon medvetslös som måste läggas in på sjukhus, men när de kommer tillbaka vill de fortsätta. De vill fortsätta den här hungerstrejken tills de dör. Eller tills Migrationsverket ändrar sina beslut.

Totalt har det varit elva personer som hungerstrejkar, men det är en massa andra människor här också. Vilka är de?
- Det är människor som vill delta i demonstrationen, afghaner som inte kan med att se sina landsmän i den här situationen, men också familj och vänner som vill vara med dem. Vissa har uppehållstillstånd och de är här för att visa sitt stöd, men de flesta har själva fått negativa beslut.

Hur känns det nu?
- Jag känner mig ganska rädd. Människor kan dö i Afghanistan, eller bli torterade, kidnappade eller fängslade för ingenting men här gör de något som bara kan sluta med döden. Jag hoppas att Sveriges regering och Migrationsverket försöker se saken ur ett större perspektiv och att de ser över situationen igen, med den senaste faktan som grund.

Vad har ni fått för reaktioner från människor runt omkring?
- Vi känner stor tacksamhet gentemot alla snälla människor. Folk åker förbi, vinkar och visar sitt stöd och det har även varit en demonstration. Det ger positiv energi till de som hungerstrejkar och människorna i deras närhet.

Varför gör du det här, vad är det som driver dig?
- Min familj, min uppfostran, min utbildning, min förståelse för samhället, det faktum att jag är afghan och mina språkkunskaper, det gör att jag kan förstå situationen. Men framför allt, jag är människa. Vi har alla vårt ansvar att göra något åt det här.