Hemma från Afghanistan: "Vi gjorde ett bra jobb"

Han gjorde lumpen som skyttesoldat på pansar/skyttekompaniet på I 19 och sökte sedan till Nordic battle group, NBG. För Per Ahlbäck var det självklart att tacka ja till erbjudandet att följa med FS17 till Afghanistan, som ställföreträdande gruppchef.
- Jag var införstådd med att han skulle åka, säger sambon Maria Larsson, 22.
Sammansvetsat
De flesta av Per Ahlbäcks kamrater gjorde som han. De hade hunnit bli ett väl sammansvetsat gäng och tryggheten med varandra var en styrka när de ställdes inför den oroligaste missionen hittills i Afghanistan.
Den varade i sju månader.
- Jag skulle åka vart som helst med dem. Vi var rätt personer på rätt plats, säger Per Ahlbäck.
I höstas fick Maria veta att hon var gravid. Pers första kommentar var: "Åh, faan!"
- Just då kändes det som jag var på fel plats.
Han tidigarelade sin ledighet och åkte hem i två veckor.
- Det kändes oerhört bra, säger Maria och berättar att mycket förändrades.
Hon blev oroligare eftersom de väntade ett barn, som är beroende av dem båda.
Orolig väntan
- Jag ville inte uppleva det ensam. Och det sista jag sa till honom på Kallax innan han åkte tillbaka var att han skulle vara rädd om sig och inte göra något dumt. Alla sa att jag inte skulle oroa mig och ta det lugnt, men hur gör man det? Speciellt när man satt här och inte visst eom han mådde bra.
Som när två soldater skadades, varav en allvarligt, när en patrull besköts. Innan de anhöriga var underrättade gick Aftonbladet ut med uppgiften. Det blev en mycket orolig väntan för Maria.
- Jag gick igenom alla helvetes kval. Det är så svårt att inte veta.
Per Ahlbäck är nu starkt kritisk, både till publiceringen och till den som läckte uppgiften. Men just där och då hade han en uppgift att koncentrera sig på.
- Vi transporterade dit fordon och folk. Då var mina kamrater redan på sjukhuset. Jag ringde Maria när jag kom tillbaka till campen.
Det är också där de tillsammans i gruppen går igenom vad som hänt, för att alla ska få en helhetsbild.
- Vi pratade öppet och kamratstödet är det bästa, säger Per Ahlbäck.
Beskjutna
De har blivit beskjutna flertalet gånger.
- När det händer något är man extra uppmärksam och förberedd. Även om vi övat olika scenarier innan så är det en helt annan sak i verkligheten.
Som när ett av deras fordon gick på en hemmagjord bomb. Fem kamrater skadades, två av de skadade kommer från Norrbotten. Per har ännu inte varit i kontakt med dem, men han hoppas att det ska gå så bra som möjligt för dem.
- När det händer tänker man att det inte får vara det värsta. Jag kom dit efteråt. Vi hade bra chefer på plats, som hade järnkoll mitt i kaoset. Vi fick information efter hand. De skadade fick all sjukvård de behövde. Läget var under kontroll.
Per Ahlbäck framhåller speciellt en av plutoncheferna, Simon, som han säger samlade dem under sina vingar när det inträffade något.
De var välkomna i vissa byar, inte andra. Han säger att tiden stått still i bergsbyarna och att det tar tid att förändra.
Bra mission
- Men vi ska inte komma dit med våra värderingar. Det var en bra mission för vi jobbade sida vid sida med afghanska armén och polisen. De vill förändra och göra allt till det bättre. Vi patrullerade områdena tillsammans med dem och det kändes riktigt bra. På det sättet gjorde vi skillnad, säger Per Ahlbäck.
Han tycker det är synd att försvaret inte tar till vara den kompetens han och hans kamrater byggt upp under nästan tre år. De lovades en fortsättning, men i stället återvänder han till en oviss framtid och söker jobb.
Maria Larsson överraskade honom när hon kom till medaljceremonin på Livgardet i fredags. Då fick han se den växande magen.

Hemma från Afghanistan: "Vi gjorde ett bra jobb"

Per Ahlbäck, 22, Boden, nyss tillbaka från Afghanistan tycker det är skönt att vara hemma. Hans tankar går dock till de skadade kamraterna och deras anhöriga.- Vi gjorde ett bra jobb där nere. Vi gjorde skillnad.