Det hÀr Àr hennes historia om vÀgen till bostadslösheten i Boden.
Anna Lindberg föddes pÄ sjukhuset Garnis. Familjen bodde pÄ LandstingsvÀgen och hon gick första Ären pÄ Parkskolan. Sedan flyttade de till Degerberget.
ââVi var tre familjer som bodde dĂ€r. Jag gick i skolan i VittjĂ€rv.
SÄ skilde sig förÀldrarna och hon följde med sin mamma till Rinkeby. Men det gick inte bra för Anna.
â Min skolgĂ„ng varade i nio Ă„r och vissa saker fastnade, men jag hann som aldrig riktigt med. Jag tyckte vĂ€l att det aldrig var speciellt intressant.
NÄgra somrar var hon pÄ sommarhem i södra Sverige. Det var dÀrför, sÀger hon, som de skickade dit henne till en hÀstgÄrd. SocialtjÀnsten placerade henne i fosterhem.
â Det var lĂ„ngt Ă„t helvete. NĂ€r allt rasade hade jag inget socialt nĂ€tverk.
Senare i livet i samband med att hon pÄ grund av missbruk kom i kontakt med socialförvaltningen frÄgade hon sin socialsekreterare om hon tyckte att det var sÀrskilt klokt att skicka henne till ett stÀlle dÀr hon var sÄ lÄngt frÄn sin familj och slÀktingar.
ââHon sa att hon inte kunde sĂ€ga nĂ„got om det, men jag sa Ă„t henne att hon Ă„tminstone kunde ha en egen Ă„sikt.
Hon tog sig bort frÄn fosterhemmet illa kvickt.
â Fosterpappan var en sĂ„dan dĂ€r som tafsade pĂ„ sina fosterflickor. Jag var 14-15 Ă„r nĂ€r han satt i sadelkammaren och bad mig sitta i hans knĂ€. Jag kĂ€nde att jag inte ville, men att jag var tvungen. DĂ„ började han tafsa pĂ„ mig och jag stack till stallet. DĂ„ kom han efter. Han började slicka mig i ansiktet och ta mig mellan benen, dĂ„ flydde jag in till en av hĂ€starna. Det kĂ€ndes som att hĂ€sten skyddade mig.
Hon berÀttade det inte för nÄgon.
ââDet var inte lönt. De skulle Ă€ndĂ„ inte ha trott pĂ„ mig. Det hade bara blivit ett jĂ€vla liv. Det var smidigare att glida undan.
Men det hÀr Àr den enda gÄngen under samtalet som Anna Lindberg blir mÀrkbart berörd och ledsen. Hon sÀger att hon efter den hÀndelsen gjorde sig sjÀlv sÄ obekvÀm att hon fick flytta till sin barnavÄrdsman.
â NĂ€r jag var 18 berĂ€ttade jag det dĂ€r för henne. DĂ„ sa hon "sĂ„ det var sant det som de andra flickorna sa".
Hon sÀger att hon fortfarande tÀnker pÄ det dÀr nÀstan dagligen. Det som hÀnde dÄ inplanterade ett misstroende mot de sociala myndigheterna och det finns fortfarande kvar.
SÄ trÀffade hon en man. De bildade familj och fick barn. DÄ fungerade livet. Varje vecka Ät de söndagsmiddag hos hennes svÀrförÀldrar. Hon blev ungdomsledare hos Hassela.
â Men nĂ€r vi skilt oss sa hans familj att jag inte rĂ€knades lĂ€ngre hos dem. Jag tycker det var fĂ„nigt av dem att sĂ€ga sĂ„.
Hon opererade knÀt och berÀttar att en "hemvÄrdare" följde med henne hem.
ââJag blev blixtförĂ€lskad. Han stannade i sju Ă„r - sju Ă„rs helvete. Det var droger. Han var heroinist. Jag hade ingen aning om vem han var, dĂ„ hade jag inte slĂ€ppt in honom, sĂ€ger Anna Lindberg.
Hon fick sjÀlv problem med missbruk.
ââHeroin gör ingen mĂ€nniska glad. Det Ă€r ingen drog, det Ă€r ett gift. Det har dödat mĂ„nga.
Anna försökte att arbeta, men mÄdde allt sÀmre psykiskt. Hon hade kontakt med socialtjÀnsten.
Fick du hjĂ€lp?ââDe försökte vĂ€l. NĂ€r det tog slut med heroinisten försvann heroinet.
Det var 1997. DĂ„ var Anna Lindberg 38 Ă„r.
Hon har haft tre lÀngre förhÄllanden. Det senaste var tillsammans med en man som var alkoholist.
â Vi höll pĂ„ att slĂ„ ihjĂ€l varandra
Var det mycket vĂ„ld?ââNja, tjafs, gap och skrik. Mycket alkohol. Sedan 2004 söker jag inte nĂ„gon man. Nu söker jag bara efter ett hem.
Men hon drömmer om att vakna pÄ morgonen av en hand som ömt stryker hennes kind.
ââInte av att man pĂ„ julaftonens morgon fĂ„r en skinka i huvudet och att nĂ„gon skriker: "Vad fan har du inte kokat julskinkan för". Det var han, heroinisten.
Nu sÀger Anna att hon inte dricker sÄ mycket lÀngre. Suget kommer nÀr hon Àr deppad, ibland till och med efter heroin.
ââMen det gör jag fingret Ă„t.
Under de hÀr Ären bodde hon i Halland och Göteborg. Hon Àr hjÀrtsjuk och drabbades 2012 av en hjÀrtinfarkt. Tre Är senare blev hon hemlös. Under ett halvÄr snurrade hon runt. I januari/februari Äret dÀrpÄ fick hon kontakt med en man med en idé.
ââHan hade en affĂ€rsidĂ© om att köpa husvagnar och hyra ut. Jag tyckte att det lĂ€t som en bra idĂ©. Han skulle köpa en husvagn Ă„t mig. Men han ville ha en borgenĂ€r. Min son borgade för en summa pĂ„ 54â000 kronor. Jag trodde att det var husvagnens vĂ€rde, men i avtalet stĂ„r det att jag ska betala drygt 80â000 kronor. Sedan försökte han fĂ„ mig att övertala nĂ„gon att skriva pĂ„ ett hyrköpavtal. Efter tvĂ„ Ă„r och 108â000 kronor skulle vagnen vara min. Det skrev jag inte pĂ„, som tur var.
Hon konstaterar att det Àr lÀtt att utnyttja desperata och sjuka mÀnniskor.
ââDĂ„ mĂ„dde jag verkligen jĂ€ttedĂ„ligt.
Hon hoppas att hon genom sin berÀttelse ska förhindra att andra gör om hennes misstag.
â Ta hjĂ€lp av nĂ„gon som kan. Jag har hittills betalat 57â000 kronor.
Husvagnen har hon kvar. Hon fick hjÀlp att köra upp den till Boden i fjol vÄras och har bott i den tills för nÄgra veckor sedan.
â Jag Ă€r superglad att vara hemma igen, sĂ€ger Anna och tillĂ€gger att hon trĂ€ffat mĂ„nga snĂ€lla mĂ€nniskor som vĂ€ninnan vi Ă€r hos under intervjun.
Tanken var att hon skulle fÄ med sig hela sitt bohag hem till Boden för att dÀr magasinera det. Nu blev det inte sÄ. HÀlften Àr i husvagnen och hÀlften Àr kvar i ett magasin i södra Sverige. Husvagnen har hon haft uppstÀlld pÄ olika stÀllen runt om i Boden och dÀr har hon levt med katten Lill-Ann, men sÄ bröt hon foten för sju veckor sedan och nu stÄr husvagnen pÄ ett stÀlle dÀr hon inte fÄr bo.
â Jag bodde pĂ„ hotell ett tag, men det har jag inte rĂ„d med.
Nu sover hon pÄ utescenen intill KlÀppteatern och letar efter en plats att stÀlla upp husvagnen pÄ dÀr hon kan bo, men helst skulle hon vilja ha en egen bostad dÀr hon kan lÀgga upp fötterna i soffan och titta pÄ teve.
â Fast, sĂ€ger hon, hĂ€r har jag ju en teve med storbildsskĂ€rm. Inte mĂ„nga har en sĂ„dan hĂ€r underbar utsikt.
Hon blickar ut över BodtrÀsket mot Degerberget som Àr klÀtt i höstfÀrger.
ââJag har bott i husvagn i ett och ett halvt Ă„r och brukar sĂ€ga att "nu campar jag". Det Ă€r det bĂ€sta för katten att ströva hĂ€r. Men jag inser att jag inte kan sova hĂ€r sĂ„ lĂ€nge till innan det blir för kallt.
En bekant till henne gjorde en orosanmÀlan till socialkontoret i Bodens kommun. En socialtjÀnsteman kom förbi henne pÄ tisdagen förra veckan.
â Hon erbjöd mig att stĂ€lla upp husvagnen pĂ„ campingen, men det kostar 6â000 kronor i mĂ„naden. De skulle betala mellanskillnaden, men jag vill inte det. Det Ă€r onödiga pengar att slösa ut. Jag har sjukersĂ€ttning och Ă€r sjĂ€lvförsörjande, men har inte rĂ„d med en sĂ„ stor mĂ„nadskostnad. DĂ„ sa hon att man kan leva pĂ„ nudlar. Ja, en vecka kanske, men inte flera mĂ„nader
Anna Lindberg uppger att tjÀnstemannen sa att hon kunde fÄ en lÀgenhet om nÄgon annan stÄr för kontraktet, dÄ kan hon hyra den i andra hand. Men hon vill inte hamna i klorna pÄ soc.
ââSka man bo i en av deras lĂ€genheter fĂ„r man inte ta med sig vare sig husdjur eller nattgĂ€ster. Jag vĂ€grar leva utan Lill-Ann. Hon Ă€r livskvalitĂ© för mig. Dessutom har hon sĂ€nkt mitt blodtryck. Nu behöver jag inte lĂ€ngre ta nĂ„gra mediciner. Jag tycker sĂ„ mycket om henne. Hon fĂ„r mig att skratta och jag har nĂ„gon att bry mig om. Vi kan gĂ„ ut och gĂ„ hon och jag pĂ„ nĂ€tterna.
För en tid sedan försvann katten nÀr Anna var pÄ SveaomrÄdet och berÀttar att hon sov fyra nÀtter i hallonsnÄren dÀr i fall Lill-Ann skulle komma tillbaka. Hon gav upp, efter tio dygn satt Anna pÄ jÀrnvÀgsstationen sent en kvÀll nÀr hon sÄg en katt komma gÄende pÄ spÄren. Hon prasslade med kattmatspÄsen dÄ dök kattens huvud upp.
SÄ nu campar de tillsammans igen pÄ uteteatern.
â Scenen Ă€r min, sĂ€ger Anna och skrattar.
Hon Àr en sorglös sjÀl.
â En del tycker jag tramsar, men jag försöker se det positiva. Det enda jag Ă€r ledsen för Ă€r att jag har sĂ„rat mĂ€nniskor, men jag har aldrig gjort det medvetet.
PÄ dagarna gÄr hon ibland till Ria dÀr hon kan Àta, duscha och tvÀtta.
â De Ă€r sĂ„ fina dĂ€r. Dessutom Ă€r det lugnt och skönt och en trygg miljö. De Ă€r mĂ€nskliga.
VÀnner kommer till henne med det de tror att hon behöver, sÄsom varmt vatten sÄ att hon kan göra te och en asylsökande man kommer ibland till henne med mat.
ââHan kallar mig mamma och kommer frĂ„n Afghanistan. Jag Ă€r glad att jag bor hĂ€r i Boden och Sverige. De skickas tillbaka till ett land dĂ€r det Ă€r krig, sĂ€ger Anna Lindberg.