Sara föddes en torsdag för omkring 29 år sedan. En dam som brukade komma in i hennes mammas butik sa: "Torsdagsbarn ska mycket se". Då visste ingen hur rätt den här damen skulle få.
Sara Lindström växte upp i gamla Sävast, gick på Brönjaskola och läste samhälls på gymnasiet. Hon var tidigt nyfiken på omvärlden och favoritämnet var geografi.
Hon minns sin första flygresa några år före, när hon var runt åtta. Hon flög till Gotland med sin familj och tyckte det kändes som att komma till ett annat land med annan växtlighet, nya dofter och intryck. Några år senare gjorde hon sin första utlandsresa på riktigt till Kanarieöarna.
Efter gymnasiet åkte Sara Lindström till Arizona och jobbade som naturskyddvolontär i olika nationalparker, bland annat Grand Canyon. Där träffade hon ungdomar från hela världen. De åkte på veckolånga projekt där de slog läger mitt ute i de obebodda och vidsträcka landskapen, jobbade och hade kul.
– Det var där jag för första gången insåg hur mycket jag älskar naturen och vildmarken.
Efter några år ute i världen utbildade hon sig till geograf på Göteborgs universitet. Hon specialiserade sig på hållbar utveckling och globala frågor. Som en del av utbildningen pluggade hon ett halvår i Sydafrika.
– Jag gled in på ett bananskal då det öppnade sig en plats på ett universitet nära Kapstaden i sista minuten. Jag tackade ja utan att blinka. Afrika var helt nytt för mig då.
Sara var fotointresserad sedan tidigare och fick innan resan sin första systemkamera i julklapp av sina föräldrar. Hon hade några universitetspoäng kvar att plugga in och valde en introduktionskurs till fotografering.
– Jag har alltid varit rätt kreativ och intresserad av att dokumentera världen runt omkring mig.
Så med en ny kamera i ett nytt land gick hon en nybörjarkurs.
– Det blev perfekt. Jag fick experimentera.
Direkt efter universitetet jobbade hon en sommar på Trafikverket och även om det var en hel del arbete ute på fältet så var det inte hennes grej att även sitta mycket inne på kontoret.
Istället köpte hon en enkelbiljett till Peru och målade upp en lös plan om att därifrån ta sig norrut hela vägen till Kanada. Sydamerika var en världsdel hon inte varit i och dessutom ville hon lära sig spanska, så en dag landade hon i Lima. I början var det svårt med det nya språket. Det var en utmaning bara att köpa en bussbiljett, men efter några veckor gick det bra.
Sara tog sig fram med buss och båt. Hon ville kunna stanna där hon kände för det utan någon tidspress. Tanken på att återvända till Sverige och söka ett studierelaterat arbete släppte hon på vägen.
– Jag kände mig så otroligt lycklig av att leva som jag gjorde. Få fota och bara vara, lära känna nya fantastiska människor nästan varje dag och leva enkelt med jättelite pengar med endast de få ägodelar jag bar med mig i min ryggsäck.
Sara Lindström säger att det inte är så farligt som många tror att resa själv. När hon hade gjort det en gång ville hon göra det igen.
– Många tycker att jag är lite galen, men jag älskar den totala friheten det för med sig. Här hemma exponeras man mest för alla hemska nyheter från omvärlden och länder som till exempelt Colombia målas upp som ett väldigt farligt ställe. Vilket är tråkigt, för min egen uppfattning om landet är en helt annan. Det är grönt och vackert och människor är oerhört gästvänliga. Det finns så många fler bra människor i världen än dåliga, men vi luras till att tro det omvända. Alternativet att stänga in mig hemma av rädsla för omvärlden, det finns inte.
När hon kom till Kalifornien köpte hon en bil, som också fungerade som bostad. När hon så småningom kom till Kanada blev hon kär i landskapet och kulturen i Klippiga bergen. Det har förblivit hennes bas sedan dess.
– Jag älskar klättring och skidåkning, så för mig var det som att komma till paradiset.
Men då pengarna tog slut valde hon att ta en sväng hem till Sverige för att jobba lite. Det blev längre än väntat för hårddisken till datorn kraschade och där hade hon alla sina bilder. Under sina år på resande fot har hon långsamt byggt upp sin portfolio så händelsen var förödande, men med experthjälp gick stora delar av hårddisken att rädda.
– Många peppade mig att ta steget och bli fotograf, men jag kände att det var så stor konkurrens och jag var nog inte redo för den utmaningen just då även om jag ville.
Sara Lindström är extremsportare och framför allt klättring ligger henne varmt om hjärtat. När bilderna var räddade spontanbokade en resa till Malaga där hon hittade ett litet klätterparadis. Sedan kan man väl säga att hon klättrade sig genom Europa. När hon kom hem fixade hon ett nytt pass och drog via Island tillbaka till kärleken - Kanada och Klippiga bergen.
Så föll allt på plats.
Hon blev kontaktad av ett resebolag som sett hennes bilder. Hon sålde några och blev erbjuden projektanställning som resefotograf. Våren 2015 gick första jobbresan till Grekland.
Det som fick henne att besluta sig för att satsa fullt ut på fotograferingen var att hon i Kanada, bland annat jobbade som servitris men till slut blev väldigt uttråkad. Hon längtade bara ut till bergen.
– Jag hade kommit till en punkt då jag bestämde mig för att sluta ägna stora delar av min vakna tid på något som inte ger mig annat än pengar. Livet är för kort, utan man ska göra det man älskar och brinner för.
Det har blivit fler fotoresor och Sara Lindström livnär sig nu helt på fotograferingen. Hon föredrar att jobba intensivt under korta perioder för att frigöra tid för egna äventyr och projekt.
Just nu befinner hon sig i Boden efter några jobbveckor i Europa, men tänker så snart som möjligt åka tillbaka till Kanada. Innan hon for var hon och de andra som bodde i samma hus tvungna att flytta eftersom det skulle rivas.
Är du hemlös?
– Nej, jag har ju bilen kvar.
Att nu också ha fått medial uppmärksamhet i och med det internationella fotopriset säger hon känns som ett erkännande och en bra knuff i rätt riktning mot hennes mål att kombinera hennes passion för foto med sin universitetsutbildning. Sara Lindströms bild "Wildfire" är tagen på en stor skogsbrand i den kanadensiska provinsen Alberta.
– Det var en skräckinjagade scen, men på samma gång så himla vackert. Det gick nästan inte att sluta stirra.
Med den vann hon titeln - "The Environmental Photographer of the Year 2016" eller direkt översatt till svenska - "Året miljöfotograf".