Vi träffade henne när hon på fredagen kom hem till Norrbotten.
– Jag är inte här jätteofta nu för tiden. Men det är fortfarande hemma för mig. Och jag har ju min pappa i Gammelstad, säger hon.
Det är framför allt som serieskapare hon är känd. Hon läste också mycket serier under uppväxten i Luleå. Men att det var just det hon skulle syssla med var allt annat än självklart.
– Jag har alltid tyckt om serier, och gjorde en del när jag var liten. Men vad man gör i livet har mycket att göra med vilka förebilder man möter. Om jag hade mött någon som sagt att serier inte behöver vara roliga så hade jag kanske fortsatt. Men som ung tyckte jag inte att det var fint nog. Det skulle vara konst. Så jag sökte till konstfack. Men det var så tråkigt att jag hoppade av. Och jag började faktiskt inte göra serier förrän jag hade gått ut konsthögskolan i Umeå och var 37 år, säger hon.
Ses det fortfarande som något fult att vara serieskapare?– Inte nu längre. Det har ju blivit finkultur. Och serievärlden är så stor att den knappt kan kallas subkultur längre.
Hur har ditt uttryckssätt förändrats sedan du började?– Jag gjorde mig till mer när jag var yngre. Och då var det svart och vitt som gällde. Men jag har tittat mycket på vad andra har gjort och inspirerats. Sedan har jag börjat använda färg och utvecklat mitt skrivande. Något har också hänt med mitt målande sedan jag började göra serier. Det har liksom blivit friare.
Och hon tycker bara att det blir roligare och roligare.
– Jag kan fortfarande tycka att det är slitigt. Jag är ingen superskicklig tecknare. Allt kommer inte automatiskt. Utan det tar sin tid. Och visst är det stressande när man har en deadline. Men det går betydligt snabbare nu än när jag var yngre. Startsträckan är helt enkelt kortare. Och jag vet inte vad jag skulle göra annars så jag tänker fortsätta så länge jag kan, säger hon.
Författaren och bildkonstnären Tove Jansson är en som inspirerat henne.
– Hon är min stora ledstjärna, och har varit med mig hela livet. Det går inte att förklara hur mycket hon har påverkat mig, säger hon.
Hon skriver inte alltid ur ett kvinnligt perspektiv. En av karaktärerna i hennes seriebok Jamen förlåt då handlar exempelvis om en homosexuell kille norrifrån. Och trots att det är många år sedan hon flyttade söderut, präglas hennes skapande än i dag av uppväxten i norr. Hennes historier skulle kunna beskrivas som samtidssatiriska relationsberättelser. Och de är ofta melankoliska.
– Jag har försökt att göra något annat, men på något sätt hamnar jag ändå alltid där, säger Anneli och fortsätter:
– En del kanske tycker det är hemskt. Men jag tycker det är tråkigt när det blir för glatt. Jag kan vara rolig om jag vill. Men snabba punchlines är inte min stil. Jag är nog mer rolig över tid.
En annan hon har inspirerats av är tecknaren Mats Jonsson.
– Jag hade inte förstått att man kunde göra självbiografiska serier, men så läste jag något han hade gjort. Det betydde mycket för mig, säger hon.
Hur många av dina historier är verklighetsbaserade?– Min första bok var självbiografisk. Men sedan gick jag ifrån det. Jag insåg att jag kunde hitta på saker också. Och det var en frihet. Men visst hämtar jag mycket inspiration från saker som händer runt omkring mig. Sedan försöker jag att hitta någon form av twist.
Händer det att folk i din närhet känner igen sig i dina berättelser?– Inte så ofta. Jag gör ju karaktärerna till någon annan. Men det händer att folk frågar om de finns med i någon av mina böcker.
Hennes skapandeprocess skiljer sig från många andras.
– De flesta gör ett manus först. Men jag har aldrig kunnat jobba på det sättet. Utan jag utgår från bilderna. Och sedan bygger jag berättelsen. Men ibland fungerar det av någon anledning inte. Och då kan jag behöva teckna om tio eller tjugo sidor. Vissa förstår inte hur jag orkar. Men det är så jag gör, säger hon.
Hon har vunnit flera utmärkelser sedan hon bestämde sig för att bli serieskapare. Däribland Urhunden. Och om bara några månader släpper hon en ny bok.
– Jag har känt mig så himla peppad, och det har gått ganska fort. Den heter Närmare kommer vi inte och är baserade på en roman som Monika Steinholm skrivit. Tanken är att den ska släppas i maj. Och jag tror faktiskt den kommer bli riktigt bra. För romanen är fantastisk. Sedan håller en av mina gamla böcker på att översättas till engelska. Och det är förstås roligt. För det innebär att många fler kommer kunna läsa den, säger hon.
På lördagen invigs hennes utställning i Enter galleri.
– Jag blev jätteglad när Bodens konstgille hörde av sig och frågade om jag var intresserad. Det var ju så länge sedan jag ställde ut här uppe. Och jag hoppas att många gamla vänner och bekanta kommer, säger hon.