När rekryterna ryckte in kändes det antagligen som en oändlig tid till muck, sa Jonny Lindfors, chef för Norrbottens regemente I19, när det bara var några timmar kvar till utryckning.
– Ni har träffat människor som ni aldrig skulle ha träffat annars. Ni har gjort saker ni inte gjort förut och kanske aldrig mer kommer att göra. Jag är helt säker på att ni har utvecklats som individer.
Han påminde om att de inte bara gjort lumpen.
– Ni har bidragit till att Sverige fortsätter att uppfylla kriterierna för att vara en självständig stat och att vi kan åtnjuta de här friheterna och rättigheterna som vi har.
De tilldelas en symbol för nationens tacksamhet för deras tjänstgöring, värnpliktsmedaljen.
– Den betyder något på riktigt. Ni har gjort någonting som alldeles för få svenska ungdomar får möjligheten att göra för sitt land, möjligheten att göra något som är större än er själva, sa Jonny Lindfors.
De två viktigaste budskap han skickade med dem därifrån var:
– Var stolta över att ni gjort något för Sverige och vårda ert nätverk. Ta hand om varandra och hjälp varandra att lyckas även utanför kaserngården.
Bataljonschefen Magnus Jonsson konstaterade att de värnpliktiga på pansarbataljonen nu nått slutet på en resa, som många av dem kommer att minnas resten av livet.
– Ni hade också förmånen att uppleva en av de varmaste somrarna i Boden på 100 år. Som kontrast fick ni uppleva en januari i Boden med temperaturer nedåt minus 30 grader. Det är inte många förband som kan erbjuda den kontrasten vädermässigt, något som också skapar de dugliga soldater som ni har blivit.
Huvudpunkten för utbildningsåret var Northern Wind, den största övningen på 28 år i Norrbotten. Magnus Jonsson avslutade med att tacka dem för ett mycket bra jobb under utbildningsåret.
– Ni har på ett bra sätt levt upp till pansarbataljonens måtto – alltid främst.
Kasandra Fredriksson, Umeå, har gjort värnplikten som vagnschef på stab- och understödskompaniet. Det har inte varit som hon trodde det skulle vara.
– Jag byggde upp en egen bild innan som jag trodde det skulle vara, men det har varit mycket bättre. Jag har fått uppleva sidor av mig själv som jag inte visste fanns.
Som?– Att jag kan bita ihop och bara köra.
Förvånade det dig?– Ja, visst man kanske skulle ha utvecklats med åren, men här har man utvecklats hur mycket som helst på bara elva månader. Jag är inte samma människa som jag var när jag ryckte in, sa Kasandra Fredriksson.
Tanken från början var att testa, men hon fastande för militärlivet direkt och ju längre in i utbildningen hon kom desto mer taggad blev hon att fortsätta. Hon blir kvar i Boden och kommer att arbeta på I 19 som biträdande befäl.
– Jag kommer att hjälpa till med de nya rekryterna, kanske hålla i någon enklare utbildning som instruktör.
Planen är att efter ett år söka in på militärhögskolan i Stockholm.
Matilda Väringstam, Nordmaling, har gjort lumpen på stridsvagnskompaniet.
– På ett sätt var det precis det jag tänkte mig. Det var jobbigt, men det funkade. Sedan har det varit väldigt annorlunda. Jag hade inte så stor koll på vad min befattning innebar när jag kom hit.
Hon var skytt på en stridsvagn.
– Bara det här att ha ett fordon att ta hand om och vårda. Vara det känns som 100 timmar i veckan. Det har varit jättenyttigt och jag har trivts jättebra.
Matilda Väringstam kommer dock inte att fortsätta i det militära, utan ska utbilda sig till sjuksköterska. Det är inte självklart att hon inte kommer återvända till militärlivet.
– Om jag kommer sakna det lika mycket som jag känner just nu att jag kommer göra så är chansen stor att jag kommer tillbaka. Jag tycker att det är väldigt roligt.
Hon känner sig ännu inte riktigt klar med försvaret.