Värken kom smygande när Ida Zerpe Engström var 21 år.
– Jag fick jätte-jättedålig hälsa, till den grad att jag inte ens kunde ta mig upp ur sängen. Jag kunde inte gå utan kryckor för att jag var så ostadig, säger hon och berättar att balansen och motoriken slutade fungera.
– Det kändes som om kroppen höll på att somna, hela tiden. Det var uppenbart att något var galet.
Läkarna kunde inte hitta vad som var fel på Ida Zerpe Engström och det skulle ta sex år innan hon fick diagnoserna Ehlers-Danlos syndrom och Myalgisk Encefalomyelit, båda kroniska sjukdomar. Diagnoserna visar bland annat symptom som överrörlighet och extrem trötthet.
– Jag har flera sjukdomar som gör att jag blir väldigt trött, får ont i kroppen och som gör att jag inte har samma ork som en frisk person. Systemet blir så trött att kroppen iblandtolkar detsom smärta, berättar hon om sina sjukdomar.
Åren innan diagnoserna fastställdes kantades Ida Zerpe Engströms vardag av ångest, värk och sjukskrivningar. Hästen Ridde blev hennes räddning i en tid av hennes liv där allt annat kändes tungt, berättar hon.
– Jag behövde ta mig hemifrån för att åka och titta till honom, det gav mening i vardagen. Han var min clown och min stöttepelare, säger hon och skrattar varmt.
– Det som är så underbart med hästar är att de inte dömer dig, de låter dig vara precis som du är, säger hon och fortsätter:
– En del hävdar att hästarna förtjänar oss när vi är vårat bästa, men är inte det att ljuga? De är såna fantastiska emotionella varelser, de känner av hur man mår och kan själva också ha en dålig dag. Då sänker man kraven i stället och gör något båda tycker är kul.
För två och ett halvt års en fick Ridde somna in efter 16 år. Han tampades med hälsoproblem som inte lät han vara den "arbetsmyra" som han ville, berättar hon:
– Då höll jag ordet jag hade lovat honom dyrt och heligt, börjar han lida minsta lilla ska han få slippa.
Den initiala tanken var att Ida Zerpe Engström skulle vara utan häst, åtminstone ett år.
– Jag tänkte att det skulle vara bra för ekonomin, men det höll bara i två månader, säger hon och skrattar.
Det var det då åtta månaders gamla fölet Lizzie som fångade hennes hjärta.
– Det är något speciellt med hästar. Det är jättehäftigt att kunna samarbeta på så många sätt och med så små medel med ett så stort djur. Det gör en ödmjuk, berättar hon om kärleken till den "fulsöta" fölungen hon hämtade hem.
Idag med kunskap och rätt behandling kan Ida Zerpe Engström jobba heltid som lastbilschaufför. I alla fall under de ljusare och varmare månaderna när orken räcker längre. Men det är fortfarande främst i hästlivet som hon hämtar energin och glädjen.
– Det är som att åka till terapeuten och sjukgymnasten samtidigt. Det jag gör i stallet är i stort sett all den fysiska rehabiliteringen jag gör. Jag får koppla av och komma ut. Det är som om någon tar av locket både psykiskt och fysiskt när jag kommer till stallet.
På frågan hur hon tror att hennes liv hade sett ut utan hästar, blir Ida Zerpe Engström allvarsam och svarar:
– Jag vet inget annat, jag har varit kring hästar sen jag var fyra. Men jag tror helt ärligt, och min mor är inne på samma spår, att utan hästarna hade jag gett upp för länge sen. Till den grad att det hade varit osäkert om jag hade levt idag.