I måndags flyttade han ut från kontoret i stadshuset. Han hade börjat plocka undan redan veckan före, men hade tänkt fortsätta på måndag förmiddag. Fast när han kom dit var det redan dags att byta ut möblemang.
– Det kändes lite grann som att bli vräkt. Vi hade inte haft fullmäktige ännu. Det var tydligen väldigt bråttom att byta möbler.
Det här är en avskedsintervju med honom där Inge Andersson berättar om sitt politiska engagemang och ger sin version av det som hände när han inte fanns med bland 71 namn på socialdemokraternas kommunlista inför valet.
Hur kom det sig att du blev politiskt engagerad som ung?
– Som många andra i min generation – Olof Palme och Vietnamkriget. Jag bodde i Umeå då och tågade i FNL-tåg. Sedan uppväxten. Att jag blev socialdemokrat var självklart.
Hans far gick bort när Inge var fem år gammal. Mamman tog hand om honom och hans syskon. Änkepensionen gav inte mycket att leva på och när Inge skulle åka buss till realskolan fick familjen låna pengar. På den tiden fanns inga fria skolresor. Det präglade honom och lade grunden för hans vilja att förändra saker till det bättre för människor.
Inge Andersson tycker att man som politiker måste ha en ambition.
– Annars är man bara en förvaltare. Om man inte ser brister och lyssnar till dem som talar om att det finns brister så uppfyller man inte sitt uppdrag, att se till att det blir så bra som möjligt för människorna.
Han tycker att man ibland måste ställa den ekonomiska synen åt sidan.
– Ta till exempel diskussionen vi hade i Boden, att det var för få anställda på nätterna på våra äldreboenden. Antingen säger man att man inte har råd eller så gör man som vi gjorde, höjde skatten med 25 öre och öronmärkte de pengarna till nattpersonal. Lösningarna finns nästan alltid där bara man är säker på vad man vill och att det är rätt.
Om man inte har ambitioner att man vill förbättra samhället så tycker han att man ska syssla med något annat än politik.
När han i måndags klev han av som kommunstyrelsens ordförande lade han 53 yrkesverksamma år bakom sig. Det började 1965 på Skräddarens kemtvätt i Umeå. Därifrån gick han vidare till extravak på cancerkliniken och psykiatriska kliniken på Umeå lasarett och tryckeriet på Västerbottens folkblad.
Innan han flyttade hem till Överkalix 1975 knäckte han även extra som tidningsbud, persiennmontör och flaggstångsmålare.
Efter valet 1976 när Thorbjörn Fälldin vann inledde Inge Andersson sin politiska karriär i Överkalix och satt till att börja med i kulturnämnden. Sedan blev det socialnämnd och personalnämnd.
Hemma blev han bussåkare i tolv år innan han flyttade tillbaka till Umeå och anställdes som partiombudsman. Därefter blev han landstingspolitiker i Västerbotten och lobbyist i Bryssel där han var chef för North Sweden European Office.
Hur hamnade du där?
– Alltid när jag har bytt har det skett ganska snabbt. Då var jag landstingspolitiker och satt i länsstyrelsens styrelse. Så såg jag en annons och Lars-Olov Söderström på Norrlandsfonden var ordförande i North Sweden. Jag skickade ett mail till honom att jag var intresserad av tjänsten. Han sa sedan att det var den kortaste ansökan han fått.
Inge Andersson pendlade mellan Bryssel och Umeå. Sedan anslöt hans fru Lisbeth Andersson efter att hon blivit pensionär.
Hur var de där brysselåren?
– De var jättebra. Man kan tro att det är en väldig byråkrati och svårt att komma fram och få kontakt, men jag har erfarenhet att försöka få kontakt med regeringskansliet i Sverige. Det var betydligt lättare att få kontakt i Bryssel, även högt upp i hierarkin. Det var den perioden som Margot Wallström var kommissionär och jobbade mycket med att EU skulle öppna sig och ha mer kontakt med människorna. Det märktes. Jag jobbade mycket med norra Finland och Norge och de perifera öarna som Kanarieöarna och Madeira, eftersom vi hade det gemensamt att vi var glesa strandnära områden.
Sedan landade han och Lisbeth Andersson i Bodens kommun, närmare bestämt i Rensundet.
Inge Andersson blev ganska omgående ordförande i socialnämnden när Christer Carlsson avgick. Då var det ganska turbulent efter beslutet att lägga ned äldreboendet Bergbacka.
När Vänsterpartiet, som då styrde Boden tillsammans med socialdemokraterna, istället röstade med oppositionen i fullmäktige och därmed inte gav socialnämnden ansvarsfrihet avgick Inge Andersson omgående.
– Har man inte kommunfullmäktiges förtroende tackar man för kaffet.
Han drar paralleller till det senaste året när partiet krävde att han skulle avgå som kommunstyrelsens ordförande. En post han tillträdde 2014.
– Men kommunfullmäktige krävde det aldrig. Det fanns inte majoritet för det i fullmäktige.
Varför avgick du inte i samband med att du tillsammans med Anders Pettersson klargjorde att ni skulle ställa upp i valet med en egen lista?
– Det hade inneburit att koalitionen hade spruckit och att det hade blivit nyval på alla nämnds- och styrelseposter några månader före valet. Det skulle krävts en ny koalition. Vilka skulle vara med där? Någonstans måste man ta ansvar när det är knökigt. Man ska inte ställa till oreda i onödan.
Hade du varit med och bildat Bodenalternativet om du hade funnits med på S:s valsedel?
– Nej, det hade jag inte. Jag fanns inte med bland 71 namn. Klart jag ställde mig frågan varför.
Även om han anade något, eftersom han hade viss inblick i valberedningens arbete, så trodde han aldrig att han överhuvudtaget inte skulle finnas med alls.
– Så dålig har jag inte varit.
Att få det betyget måste ju ha känts som ett svek?
– Klart det kändes, men jag visste att jag inte skulle bli kommunalrådskandidat. Ibland har jag funderat om det berodde på risken att jag skulle få många kryss. Det skulle ha kunnat leda till en eftervalsdebatt internt inom partiet som inte hade varit vad man önskade.
Inge Andersson är fortfarande socialdemokrat, även om han har uteslutits ur partiet.
– Det kan de inte ta ifrån mig.
Nu kan han när han har lust fara till barn och barnbarn och vara med dem en vecka eller två om han vill.
– Jag behöver inte ha på telefonen.
Känns det som en frihet?
– Jag tror inte jag kommer få abstinens, men när man ska lämna något som man tycker har varit väldigt roligt, spännande och utmanande så ska man tänka på möjligheterna som man kanske har försakat, inte sätta sig och vara ledsen.
Ingen bitterhet.
– Nej, ingen bitterhet över att sluta. Det som är märkligt är att människor som man har umgåtts med mycket och som man även har umgåtts med privat – men nu är man nästan paria. Det finns personer som jag försöker tilltala, men som bara tittar på mig. Sossemobben är extrem när den kör igång. När den på ett litet ställe sluter sig samman och bestämmer sig för att den här personen ska vi inte ha något med att göra, då kan det bli grymt. Nu är jag ganska stabil, men det finns andra som råkat ut för det i Boden, framför allt kvinnor.
Inge Andersson säger att mobbning kan vara aggressivitet, man kan hacka på någon både fysiskt och psykiskt, men det kan också vara total tystnad.
– Det finns några undantag, som pratar med mig, men partiet ville ju inte ha mig. Då måste väl jag få göra som jag vill. De har väl inget veto över hur jag väljer att engagera mig i framtiden. De ville ju inte att jag skulle vara med dem, men när jag inte är det så blir jag hatobjektet. Jag får höra att jag har svikit och valde att inte vara med, men det var ju de som valde bort mig och valde att inte låta mig vara med.
Han jämför med Umeå och säger att det även där uppstod stridigheter, men poängterar att man där låter debatten finnas.
– Man diskuterar vägval. Här kväser man debatten istället.
Inge Andersson berättar historien bakom det nya privata äldreboendet. Han visste att det var en känslig fråga, som började med att han satt på isen i Rensundet och pimplade en påsk. Efter att ha gjort en utblick i Sverige ringde han dåvarande ordförande i Bodens arbetarekommun Leif Pettersson och frågade honom om de ens kunde tänka sig tanken att driva ett äldreboende på ett annat sätt än traditionellt i kommunal regi.
– Han sa att de skulle ta upp det på VU (verkställande utskottet) och bjöd in en person från ett företag som beskrev vad det innebär. Samma person var sedan på arbetarekommunens styrelse och på repskapet. Då var frågan om vi skulle starta en konkurrenspräglad dialog, som man sedan kunde avbryta om man ville. Det blev ok hela vägen och i fullmäktigegruppen. Sedan kom vi till skedet att vi skulle ta ställning till om vi skulle fortsätta upphandlingen eller om vi skulle avbryta. Samma vända igen i vu, styrelsen och repskapet. Det blev ja hela vägen.
Inge Andersson förmedlade det till koalitionsparterna, men sedan när frågan kom till socialdemokraternas fullmäktigegrupp ville den avbryta. Då gick Leif Pettersson in och tog gruppen i örat eftersom det är partiet som avgör principiella frågor och representantskapet hade sagt ja, så fullmäktigegruppen fick backa.
– Man tog sedan chansen i samband med valberedningens arbete att använda argumentet att jag hade kört över partiet och genomdrivit det här med äldreboendet i privat regi. Men jag tror inte att det finns någon fråga i Boden, som partiet penetrerat så mycket och sagt ja till i så många instanser som den här.
Inge Andersson är en politiker som inte alltid följer partiets linje, utan säger vad han tycker och tänker. Han var tuff i sin kritik mot landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) och landsbygdskommitténs förslag till en sammanhållande landsbygdspolitik.
– Den var berättigad. Titta på vad som hänt med de där 70 förslagen. De var luddiga, det handlade om utredningar hit och dit. Även om man är med i ett parti måste man ju kunna ha uppfattningar om partiets politik. Det är det som inte tillåts här, för att man sluter sig samman.
Han bedömer att de som inte inser att landet klyvs mellan storstäder kontra landsbygd och mindre orter, de kommer inte att finnas kvar.
– Titta på valet i Luleå. I sörbyarna, Avan, Klöverträsk, Vitådalen. Där backade sossarna 14-15 procentenheter. Man känner att samhället inte är där längre.
Inge Andersson är också mycket besviken på sitt moderparti och den hårdföra migrationspolitik, som föddes i kölvattnet av flyktingkrisen 2015.
– Kanske inte så mycket att man stramade åt, utom när det gäller återförening och så, men när man börjar använda en vokabulär och går de ondas ärende och inte de godas. När man pratar om att landet håller på att kollapsa och att vi inte klarar av det. Det är då vi är farligt ute, det är så det börjar hela tiden. En opinionsbildning börjar ju så. Där återigen internt i partiet i Boden, man bara ansluter sig trots att jag vet att det finns humanister där som nu mår jävligt dåligt över migrationspolitiken, men man säger det inte.
Som när man pratar om nazisterna och ifrågasätter att de inte lärt sig något av historien, så menar Inge Andersson att de kan historien mycket väl.
– De tycker så här. De är judehatare. Det är inte så att de missat något i skolan och regeringen har haft alla möjligheter att förbjuda organisationer som NMR, men har inte gjort det. I stället har de stiftat nya lagar på löpande man, som gör att flyktingar inte får vara kvar här.
Nu är Inge Andersson tillbaka som fritidspolitiker och sitter som gruppledare för Bodenalternativet i opposition.
– Vi är en fin blandning av erfarenhet och nya, kreativa krafter. Vi kommer att driva de frågor som är angelägna för oss.