Sagah Sundbris är en mycket mogen och vältalig 13-åring. Det här är familjens berättelse om det som hänt under hösten.
– Det började i september. Jag var i skolan och plötsligt låste sig vänster höft. Jag har haft problem med höften så först kändes det inte jättemycket, men det kändes inte normalt och jag kunde inte röra mig normalt, säger Sagah.
Höften fortsatte att låsa sig och smärtan tilltog. Hon haltade.
– Jag var på hälsocentralen för en annan grej och berättade då att jag hade ont i höften, men så mycket mer blev det inte.
Sedan en dag när hon skulle gå till grannen halkade hon på brotrappan till huset. Efter det kunde hon inte stödja på benet, utan gick med kryckor. Sagahs mormor, Carola Zakrisson, ringde hälsocentralen men uppmanades att boka en tid istället för att komma dit direkt på öppen mottagning.
Det gick ytterligare tre veckor och sedan fick Sagah Sundbris träffa sin läkare på Sandens hälsocentral. Undersökningen gjorde ont. Hon uppger att läkaren dock sa att hon inte trodde det var så farligt. Hon fick en remiss till röntgen.
Sagah förklarar att smärtan blev värre och värre. En dag gjorde minsta lilla rörelse ont. Hon försökte gå med hjälp av kryckor, men kunde inte ta normala steg med vänster ben. Det släpade efter. Hon gick till skolsköterskan och bad också sin mentor på skolan om hjälp.
– Sagah har varit drivande i det här och har verkligen försökt söka hjälp, säger Annica Sundbris.
Fredrik Sundbris tillägger att de förlitade sig på läkarprofessionen.
– Läkaren sa att det inte var något farligt och därför har vi sagt åt Sagah att kämpa på, säger Annica.
Vad kände du, Sagah?
– Jag tyckte att de inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Jag var tvungen att be om hjälp att ta på mig byxor, sockar och skor. Men de sa att jag måste försöka själv och att jag måste röra mig. Jag försökte allt jag kunde, men det kändes hopplöst och jag tänkte att jag måste försöka stå ut för min doktor hade ju sagt att det inte var något allvarligt.
Den 28 november fixade inte Sagah att ta sig till skolan. Hon klarade inte av att gå uppför trappen i bussen med kryckorna och började använda rullstolen. Föräldrarna ansökte om skolskjuts, men trots påtryckningar handlade inte kommunen ansökan.
– När vi skulle hjälpa henne i säng skrek hon av smärta, säger Annica Sundbris.
Sagah var frustrerad över att det tog sådan tid och har även fått stöd av sin sjukgymnast, som enligt Fredrik Sundbris ifrågasatte att en 13-åringen sitter i rullstol, utan att vården tar reda på varför.
När Sagah äntligen den 7 december fick komma till röntgen var det en skön lättnad. Mormor följde med henne till sjukhuset. Det blev en lång väntan. Så kom läkaren och berättade att höftkulan var ur led och att hon eventuellt hade en fraktur på lårbenet under kulan.
– Han sa att jag måste till akutortopeden och då ringde jag mamma.
På grund av att höftleden varit ur led så länge kunde man inte operera Sagah Sundbris på Sunderby sjukhus, utan hon skulle dagen därpå få åka flyg ned till Stockholm och opereras på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sagah var själv chockad, men tyckte samtidigt det var coolt att få åka dit.
– Jag var rädd och samtidigt lättad när jag fick reda på vad det var. Jag fick bekräftelse.
– Hon sa: "Nästa gång jag säger att jag har ont, tänker du tro på mig då?", säger Annica.
Hur kändes det att inte bli trodd?
– Klart det var jobbigt, säger Sagah.
När Fredrik Sundbris mottog beskedet hur allvarligt det var brast det för honom.
– Jag satt i bilen och började gråta när jag insåg att det inte var ingenting, utan allvarligt, och insåg hur Sagah hade haft det. Jag blev ledsen och arg. Det var många känslor på en och samma gång.
Operationen gick bra, men eftersom man inte har kunnat sätta höftkulan på plats som den ska sitta på grund av att den läkt fel kommer vänster ben att vara utåtroterat. När hon blir vuxen ska man se om man eventuellt kan räta upp benet.
– Det bör ha stått i Sagahs journal att man redan på BB upptäckt att hon har benägenhet för höftledsluxation. Om läkaren bara hade kollat upp det. Det var ju ingenting som vi tänkte på, men läkaren på Sunderbyn sa att man genast bör göra en grundlig undersökning av ungdomar som har höftproblem, säger Annica Sundbris.
Hon och hennes man vill att sjukvården ska förstå allvaret i det som hänt och de har talat om att göra en anmälan. Sagah vill också ha en förklaring. De har bett läkaren på hälsocentralen att höra av sig, men det har hon inte gjort.
Vad tycker du om det?
– Dåligt, men jag vet inte om det beror på att hon har haft fullt upp eller att hon inte vill prata med mig. Jag skulle vilja veta hur hon tänkte och vilja förklarar att så här blev det. Jag är besviken och när jag tittar på benet känns det jobbigt, eftersom det här inte hade behövt hända om de trott på mig på en gång, säger Sagah.
– Det värsta är att det gick så lång tid, att sjukvården inte tog henne på allvar och att hon kommer få men på grund av det. Man litar på att de vet vad de gör, men det är som Sagah säger, att tilliten...det blir svårt att tro på vad de säger hädanefter, säger Fredrik Sundbris.
– Felet de gjorde var att de inte utredde henne ordentligt omgående, säger Annica.
Den 19 december var Sagah tillbaka på skolan och nu har kommunen beviljat henne skolskjuts.
NSD frågade verksamhetschefen på Sandens Hälsocentral varför Sagah Sundbris inte fick akut hjälp och om avvikelsen har anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Om den inte anmälts ville NSD veta varför.
– Jag kan inte lämna ut sekretessbelagda patientuppgifter till media. Jag har varit i kontakt med patientens mor. Det är det enda jag kan uttala mig om. Beträffande eventuell anmälan följer vi gällande rutiner, svarade Katarina Enér per mail.