Päivi fick sin sjukdomsdiagnos 2007. För två månader sedan drabbades hon av ihållande smärta och värk i sätesmuskeln. Värken strålar ner på baksidan av benet.
– Man blir känslig när man har det jobbigt och benet och armen skakar och samtidigt får man svårare att andas och rösten blir tunnare. Man orkar helt enkelt inte prata i det tillståndet. Och har man dessutom smärta i kroppen som beror på annat än Parkinson så är tårarna nära hela tiden.
Päivi Friman Kreivi sökte akuthjälp på Sunderby sjukhus förra veckan. Två dagar i följd. Utan att få behandling eller att prover togs.
Första akutbesöket tog fyra timmar. Smärtan gjorde Päivi så slut så hon fick låna ett behandlingsrum för att kunna ligga ned. Efter lång väntan fick hon träffa en läkare.
– Det blev ingen röntgen, fast läkaren först sa att jag skulle få det för att utesluta benbrott. Istället skulle jag få en kallelse. Det flesta som var i väntrummet fick röntgen och det kändes som jag var den enda som inte fick det, säger Päivi Friman Kreivi.
Värken var lika svår dagen efter så hon och hennes dotter åkte tillbaka till sjukhuset.
Päivi anmälde sig och när hon inte hade blivit kallad till läkaren efter två timmars väntan bad hon dottern åka hem. En timme senare var det dags att ta medicinen för parkinson.
– Jag kunde inte få upp burken ur handväskan. Jag kände bara hur jag blev stelare och orkeslös ihop med den malande värken.
Hon bad en sköterska hjälpa henne.
– Sköterskan höll i min hand och jag gick mot toaletten. Då kom en läkare och ville prata med mig. Jag vet inte varför läkaren inte kom efter att jag varit på toan. Vad skulle han säga till mig? Jag var ju kvar i flera timmar till, säger Päivi.
Under tiden kände hon sig mer och mer osynlig.
– Personalen sprang hela tiden fram och tillbaks och jag försökte få dem att se mig. Jag tänkte att om jag lägger mig på golvet i korridoren så kanske jag får uppmärksamhet och får komma till läkare.
– En familj kom dit och pappan såg hur jag mådde. Jag bad honom följa mig fram mot expeditionen. Jag hade jätteont och grät och såg in genom rutan och försökte vädja till personalen att de skulle reagera. Ingen gjorde det. Jag uppfattade personalen som empatilösa vilket skrämde mig, säger Päivi Friman Kreivi.
När hon inte orkade stå eller sitta bad hon en ur personalen om att få lägga sig på en brits.
– Jag somnade och när jag vaknade var min dotter tillbaka. Då hade jag varit på akuten i sju timmar. Min dotter var in och frågade när jag skulle få träffa en läkare, men fick inget svar. Jag var helt slut, så då åkte vi hem, säger Päivi Friman Kreivi.
Någon dag senare besökte istället Päivi Friman Kreivi Björknäs vårdcentral där hon förhandsbokat en läkartid. Läkaren rådde först Päivi att pröva stretcha muskeln eller få sjukgymnastik trots svåra smärtor.
– Det verkar som om läkarna blir förvånade eller inte tror att man har någon annat om man har en grundsjukdom. Då får man inte alltid den vård man behöver, fast man söker för andra åkommor.
Först efter att hon suttit och gråtit av smärta fick jag en kortisonspruta.
– Det kändes bättre direkt efter sprutan men glädjen var kortvarig. Nu är smärtan tillbaka och jag känner mig maktlös. Varför ska jag behöva ha så ont och vänta på behandling. När man kan få hjälp på en gång.