Hon är sminkad, bär smycken och en tuff rosa fuskpälsjacka. Hanna ser ut som en vanlig kvinna. Sitt namn tog hon redan vid 25 års ålder och har behållit det efter könskorrigeringen.
– Först efter operationen för tolv år sedan kände jag mig som en kvinna fullt ut. Innan dess har jag inte kunnat ha ett vanligt samliv. Även om jag känt mig snygg som kvinna har jag samtidigt hela tiden fått förklara och blivit förnedrad för den jag var då. Det har varit ganska speciellt för mig, säger Hanna Öberg.
Hon och hennes man Magnus har fått kämpa för sin lycka och äktenskap.
– När vi träffades för fem år sedan älskade han mig för den jag var. Även efter han fick reda på min androgenokänslighet, säger Hanna.
Paret bor i ett hus utanför stan. Hanna har dukat fram fika och på bordet står en vas med färgglada tulpaner. Rummet andas gammal tid och bär spår av en person som tycker om att ha vackra saker omkring sig eller i sin närhet.
– Jag tycker om att inreda och ha det fint hemma. En sådan person har jag alltid varit.
Hanna Öberg känner fortfarande att hon inte accepteras som kvinna fullt ut av många, både kvinnor och män. Hon och hennes man Magnus har kvar umgänget med några gamla vänner men har även fått några nya.
– Det är inte alla som förstår, men vi har fortfarande folk som står på vår sida. Hur svårt är det att bara bli accepterad som en människa, oavsett kön.
Hannas 47-åriga liv är en gripande historia. Hon beskriver en vardag som barn och även fortfarande som vuxen som präglats av ensamhet och utanförskap. Barndomen river upp svårläkta djupa sår.
Hanna föddes tre månader för tidigt och det var ovanligt att så små barn överlevde på den tiden. Hon vägde bara 800 gram.
– Jag låg länge på sjukhuset i Jönköping. Först trodde läkaren att jag var en pojke. När jag föddes hade jag ingen slida utan något som såg ut som en outvecklad penis eller förlängd klitoris.
Hanna nöddöptes till Henrik på BB för man visste inte om barnet skulle överleva.
– Jag betraktades som en pojke som visade sig vara sent utvecklad i den motoriska och psykiska utvecklingen, säger hon.
Hanna blev dock uppfostrad som en flicka hemma. Men hennes föräldrar skildes när hon var två år och det blev en extra belastning psykiskt att förlora kontakten med sin biologiska mamma. Pappan fick vårdnaden efter flera års vårdnadstvist.
– Det var mycket ovanligt på den tiden, men min mamma hade fem barn innan hon träffade min pappa.
Pappan gifte sedan om sig och hans nya fru blev Hannas nya mamma under uppväxten.
– Kontakten med min biologiska mamma blev allt mer sällan, säger Hanna.
Körsången var en stor del i Hannas liv under uppväxten. Hon var med i många olika körer.
– Jag sjöng ofta solo och även i ungdomen var det ungdomskören och gospelskören i Missionskyrkan som blev min trygghet. Där fanns kompisar och deras föräldrar som inte såg en pojke, utan de såg mig alltid som flickan som var söt och lite blyg. Där kände jag mig älskad. Det var som hela mitt inre skrek att jag också ville vara "som de andra flickorna", säger Hanna.
Det blev mycket dubbla, omtumlande känslor.
– Jag kände mig som en pojkflicka så det var jättejobbigt. Jag ville inte leka med bilar så det blev dockor och dockskåp.
Hanna var sent utvecklad och hade svårt att prata.
– Det är också typiskt för den här defekten. Jag kunde inte prata fullt ut förrän vid fyra års ålder. Jag hade också svårt för att läsa och skriva. En fröken hade extra lektioner med mig redan i förskolan. Jag fick kämpa, men jag klarade skolan.
Hanna tyckte också om sin mammas eller sin systers kläder och tog på sig dem när hon gick till skolan.
– Då skickade läraren hem mig. Allt tystades ned. Mina föräldrar sade inget åt skolan om min genitala defekt, säger Hanna Öberg.
När hon var 15 år började hon själv fundera över sina mer kvinnliga former när hon började utveckla bröst.
– Jag fick inte skäggväxt och kom inte heller i målbrottet utan fick ha kvar min höga sopranstämma när jag sjöng.
Hanna konfronterade sina föräldrar om sin konstiga pubertet och fick då se sina läkarjournaler.
– Det blev en mörk hemlighet som uppenbarades som jag fick bära med mig.
Hon återkommer gång på gång under intervjun om sina plågoandar i skolan och om den regelbundna mobbningen som yttrade sig i våld och trakasserier men även sexuellt ofredande av skolkamrater.
Hanna vågade aldrig berätta.
– Det var ju en skam för jag var så annorlunda. Barntimmen var ett helvete och jag kom ofta hem blåslagen så jag fick vara hemma från skolan. En gång flera veckor då det var några pojkar som slog halvt ihjäl mig. Vi åkte till läkare men rektorn gjorde ingenting .Från sexan till gymnasiet gick jag inte på en enda gymnastiklektion.
– Lärarna förnedrade mig och tyckte jag var oduglig till det mesta. Jag fick stå vid griffeltavlan och räkna poäng och min magister gjorde narr av mig inför mina kompisar.
Frikyrkan blev hennes trygghet under tonårsåren då hon började intressera sig för killar.Hanna var aktiv i Pingstkyrkans ungdomskör.
– När pingstkyrkan fick veta att jag gillar killar fast de såg mig som en man blev jag utesluten. Det var inte accepterat.
Men den kristna tron har ändå gett Hanna den kraft som bär henne än idag.
– Min tro hjälpte mig genom allt det jobbiga som jag själv bar inom mig.
Som att bli utkörd ur sitt hem vid 16 års ålder efter ett familjegräl med sin far.
– Jag fick klara mig själv. Men mina kompisar och deras föräldrar och socialen såg till så jag fick en egen lägenhet, säger Hanna.
Fem år senare flyttade hon till Stockholm. Hanna var precis färdigbildad undersköterska och ville börja ett nytt liv där.
– Jag träffade en bisexuell man, men kände att jag är inte som alla andra även om han såg mig som en kvinna, säger hon.
Hanna insåg också efter några år och fler förhållanden att hon måste göra en könsutredning.
– Av läkare fick jag sedan veta att jag lider av partiell androgenokänslighet.
Det betyder att Hanna har både manliga och kvinnliga kromosomer.
– För min del innebär det att jag har tio procent manliga och resten kvinnliga kromosomer. När jag könskorrigerade mig vid 35 års ålder vågade jag ta steget fullt ut och bli kvinna. Jag kan däremot inte få barn för det finns inga äggstockar och ingen livmoder.
Könskorrigeringen har påverkat Hanna och hennes arbetsliv.
– Mina betyg från undersköterskeutbildningen är ju med ett manligt namn och ett annat personnummer. Efter könskorrigeringen fick jag ändra personnumret.
På sin arbetsplats har Hanna tidvis känt sig väldigt ensam och bortstött ur gemenskapen på Sunderby sjukhus där hon jobbar.
– Det gör mig så ledsen och jag känner mig orättvist behandlad, säger Hanna.
För att få en större förståelse för vem hon är i dag har hon föreläst på sin arbetsplats.
– Många blev gripna av min berättelse. Ändå känns det som om jag fortfarande inte duger på jobbet eller när vänner sviker. Allting går tillbaka till barndomen, att man inte är värd någonting. Det blir som en nedåtgående spiral.
Hanna har känt att det riktiga "gået" ibland har saknats och tröttheten smugit sig på. Många barn som föds för tidigt kan ha adhd, men Hanna har add.
– Jag har själv misstänkt det men fick diagnosen nyligen. I dag när jag fått medicin är jag piggare.
Hannas ögon är sorgsna när hon fortsätter berätta om en vardag där hon hotats och familjens två brevlådor sprängts sönder. Händelserna är polisanmälda.
– Vi tror det är rasister som ligger bakom. Min bil har även blivit förföljd till sjukhusområdet . Två killar i svarta huvor hoppade ut och skrek och hotade mig.
– Därför har vi allvarligt funderat på om vi orkar bo kvar här, eller om vi bara ska sälja allt och flytta, säger Hanna Öberg.