Peter Kero är 25 år, kommer från Tärendö och bor nu i Boden.
Han gjorde lumpen på Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur och förklarar att han ville ha en utmaning.
Peter Kero trivdes i försvarsmakten. Han tycker det är ett roligt jobb, bra arbetskamrater och ett varierande yrke. Att få åka på mission utomlands var också en drivkraft.
Stridsgrupp
Efter anställning i den nordiska stridsgruppen gick i stort sett hela hans skyttekompani över till fortsättningsstyrkan i Afghanistan, FS 17. Innan de åkte dit, våren 2009, skrev han, liksom de andra, det vita arkivet hur han ville ha det om han skulle dö.
- Jag tyckte inte att det var konstigt. Man visste om att det kunde hända saker och ting, så det är bra att man gör sådant.
Peter Keros mamma var inte så glad åt hans beslut, kanske inte pappa heller även om han inte var lika tydlig med det.
- De visste att de inte kunde stoppa mig. Jag hade bestämt mig och då är det så.
Är du en bestämd person?
- Ja, i vissa saker är jag det.
Peter Keros första intryck när han landade i Afghanistan var att det var varmt, 30 plusgrader. Varmare blev det.
Första tiden ägnade han och hans arbetskamrater sig åt att komma på plats och komma ut i samhället, se hur det var och hitta i omgivningarna. Fattigdomen var han förberedd på.
Vägbomb
En av de faror som finns är det som kallas Improvised Explosive Device, IED. Hemmagjorda bomber.
- Vi fick jättemycket utbildning. Man får lära sig ett sätt att söka på. Hotet fanns hela tiden. Det blev ganska snabbt vardag. Man kan inte sitta och fundera på det konstant. Då tror jag inte man klarar det, säger Peter Kero.
2009 fördubblades attackerna mot den svenska Isakstyrkan i Afghanistan. Den 11 november körde det fordon där Peter Kero var med på en vägbomb.
Fem svenskar skadades. Två av dem allvarligt, däribland Peter Kero. En afghansk tolk stupade.
- Jag minns inte så mycket just innan, men jag kommer ihåg när det smäller och jag flyger ur fordonet. Jag hör inte smällen, men jag känner den. Det var en enorm kraft som lyfte iväg en. Så jag förstod direkt vad som hänt.
Ligger på rygg
Peter Kero stod upp i luckan på fordonet.
- Jag vet inte hur jag landar, men när jag kommer till medvetande igen då ligger jag på rygg. I början gör det inte ont, men jag känner att något är fel för att små rörelser är jättetunga. Det känns som man väger mycket mer. Bara att röra armarna var en stor kraftansträngning.
Peter Kero kunde röra sina armar och ben och tänkte att han inte var förlamad i alla fall. I början såg han ingenting. Det var damm överallt.
- Sedan kom smärtan som slog till kraftigt. Ungefär i samma veva hör jag de andra i min grupp som var i fordonet framför. De börjar ta hand om mig. Jag orkar då lyfta upp nacken så jag ser mina ben och ser att de är svårt skadade. Båda benen är brutna och det är mycket blod. Jag var aldrig rädd att jag skulle död, för jag förstod inte hur svårt skadad jag var.
Nedsövd
De tyska helikoptrarna som skulle evakuera de skadade blev beskjutna och räddningsinsatsen försenades. Efter två timmar flögs de av amerikanska helikoptrar till det tyska fältsjukhuset på Isaf-basen Marmal.
- Det sista jag kommer ihåg är att jag lyfts in i helikoptern och att den lyfter. Sedan är jag nedsövd tills jag kommer till Sverige fem dygn senare.
Han vaknade upp på intensiven på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hans familj var vid hans sida.
Bland det första Peter Kero frågade när han vaknade var om han hade båda benen i behåll. Det hade han inte. Det ena benet var amputerat nedanför knät.
- Jag var extremt besviken att ena benet var borta, men glad över att jag hade högerbenet kvar. Det hade kunnat vara båda benen.
Skadat ryggen
Samtidigt var det inte självklart att han skulle få behålla högerfoten.
- De försökte rädda kvar den. Jag saknade känsel i början och om det inte hade blivit bättre så hade de kanske varit tvungen ta bort den också. Det slapp jag och det var skönt, säger Peter Kero
Det var inte förrän senare han förstod, att han även skadat ryggen och hur nära det var att han höll på att dö. Hela kroppen gjorde ont. Det gick en månad innan han satt i en rullstol för första gången.
- Första tiden var jag bara glad att jag överlevt och sedan kom andra tankar. Man börjar fundera över tiden efter. Fast då visste ingen, inte läkarna heller, hur bra mina ben kommer att kunna bli.
Många operationer
Peter Kero pendlade mellan hemmet och sjukhuset första året. Han har gjort så många operationer att han tappat räkningen.
Under den här tiden tänkte han många gånger att han inte fick oroa sig alltför mycket, utan att han måste jobba på.
- Som jag sa till många andra som frågade; "Jag får inte grubbla alltför mycket. Jag måste framåt. Jag kan inte sätta mig ned och vara nöjd."
Peter Kero har alltid idrottat mycket och han säger att det har hjälpt honom.
"Jag är van att träna"
- Det sa de till mina föräldrar att mina största fördelar när jag skadade mig var min ålder och min fysisk. Är man vältränad innan blir det lättare att återhämta sig. Jag är van att träna och har kämpat vidare med sjukgymnastiken.
Så sent som april i år använde han kryckor sista gången. Nu orkar han stå längre stunder och gå längre sträckor.
- Ingen vet hur bra det kommer att bli. Det får tiden utvisa. Samtidigt är jag glad att jag blivit så här pass bra.
Ställer du olika mål?
- Nej, jag ställer inga mål, siktar bara på att bli bättre. Det jag kan gå i dag, kunde jag inte gå i våras.
I juli började han jobba på 1:a skyttekompaniet på I 19.
Kontraktsanställd
- Det var jätteskönt. Sista halvåret hemma sjukskriven då var jag less. Jag har varit sjukskriven två och ett halvt år. Jag ville få ett liv igen. Det var jätteskönt att göra något på dagarna, säger Peter Kero och fortsätter:
- Olof Granander (regementschef på I 19 och Peter Keros styrkechef i Afghanistan reds. anm.) sa tidigt att vi som skadade oss skulle betrakta oss som anställda. Vi var bara kontraktsanställda i Afghanistan. Jag har haft bra kontakt med I 19 och fått hjälp via Försvarsmakten. Han sa att när jag kan börja jobba ska det finns ett arbete om jag ville ha det. Jag tackade ja. Det var jätteskönt att veta att det fanns hjälp när jag behövde det.
Stort stöd
Keros familj och hans vänner hemma har varit ett stort stöd. Liksom hans kollegor från försvaret och Afghanistan. Han pratar med flera av dem som var med 2009.
- Men man pratar inte om samma saker. Mina vänner är ett stöd på ett annat sätt. När jag kom hem hämtade de mig. Man kom in i det gamla och vi umgicks igen. Det behöver inte vara och är inget märkvärdigt, säger Peter Kero.
Har du en annan syn på livet i dag?
- Nja, inte i det stora hela, men det är klart man förstod ganska ordentligt att man inte var odödlig. Det trodde man väl inte innan heller, men det blir mer påtagligt.
Peter Kero är väldigt nöjd som det är nu. Sedan får han se om han ska göra något annat i framtiden. Han har funderat en del på att söka officersprogrammet, men det får han se.
- Jag tar det som det är och har inte så bråttom.
Det finns saker du inte kan göra. Vad är det du saknar?
- Spela fotboll, det saknar jag. Sedan finns det saker jag inte kan göra nu, men som jag kanske kan göra i framtiden, säger Peter Kero.