På ett tåg som snart ska avgå från järnvägsstationen i Boden mot Narvik väntar Rolf Johansson på att få sätta igång nästa arbetspass. Yrkesvalet har gått i arv, berättar han. Han har flera släktingar som har jobbat på tåg eller längs banan och en del av dem gör det än idag.
Han bor själv i Luleå, men hans föräldrar kommer från Boden och hans pappas släkt från Huvträsk i Markbygden i Piteå.
– Förr i tiden anställde man gärna folk från inlandet till järnvägen för det var så många frikyrkofamiljer som emigrerade till USA. För att få behålla ungdomen gav man dem jobb så att inte alla skulle emigrera.
Hans farfar Ivar Johansson, född 1921, tjänstgjorde inom militären i Boden fram till våren 1942, då han började arbeta som lokeldare i Boden och därefter som lokförare. Farfadern har berättat om det spända läget som rådde och annat har Rolf Johansson fått återberättat av sin pappa Kåre Johansson. Den ansträngda situationen under andra världskriget drabbade i högsta grad dem som var anställda vid järnvägen. En gång genade hans farfar över spåret då ett transittåg stod inne och var nära att bli skjuten.
– Militären trodde kanske att det var ett försök till sabotage.
Tyskland hade lovat att inte angripa Sverige mot att Sverige gick med på att köra tyska transporter till Norge, de så kallade transittågen, som fraktade både krigsmaterial och soldater i slutna godsmärkta vagnar.
– En hel del var vanliga bondsöner, de var inte redo för krig och försökte desertera, men blev skjutna och åkte hem igen i säckar.
Rolf Johansson själv har ett starkt historieintresse. Han har en magisterexamen i historia från Uppsala universitet, är gymnasielärare i historia och har även utbildning, kulturgeografi och svenska. Tidvis har han också arbetat som lärare.
– Men man behöver få inkomst av ett jobb man trivs med och jag tycker det är roligt med tåg. Det är fritt och man får resa, säger han.
Det började som ett sommarjobb som konduktör och nu har han varit anställd av SJ i 20 år.
I dag är titeln tågchef och arbetsuppgifterna har förändrats.
– En konduktör vet ju alla vad det är – när du går runt i tåget och klipper biljetter. Men numera har vi även hand om servering, växling och allt annat säkerhetsarbete.
Arbetet kan vara krävande. Han får möta alla sorts människor och det är långt till polis, sjukvård och brandkår om det skulle hända något, så det mesta måste han lösa själv. Inte minst på nattågen kan lite vad som helst hända.
– Man blir aldrig uttråkad, det kan man lugnt säga, och du måste vara världsmästare på att hålla dig vaken.
Irritation vid förseningar är något han måste hantera ibland.
– Det gäller att utstråla ett lugn, ropa ut information i högtalaren och att ta sig tid att prata med alla, hur mycket folk det än år, så att de förstår att vi inte lämnar dem i sticket – samtidigt som man intensivt måste jobba med att samordna trafik och ersättningsbussar.
Han får också uppleva mycket positivt. I mötena med passagerarna, om det är lite lugnt och personkemin stämmer, händer det allt som oftast att de delar med sig av fina berättelser.
– Folk reser ju av en anledning. Jag mötte till exempel en man som skulle återförenas med sin familj som han hade svikit och som han inte hade sett på tio år. Han hade i alla år ångrat sitt beslut och nu visste han inte hur han skulle bli emottagen. Men när han steg av på stationen stod hans fru där.
Rolf Johansson tror stenhårt på tågets framtid. Det är ett bra sätt att resa då man hinner se mycket, träffa andra och dessutom är det miljövänligt. Han har redan börjat förklara för sin sjuåriga dotter hur många tågresor man kan göra på en flygresa utan att det skadar miljön.
– Det finns jättestora fördelar med tåg och utvecklar du tekniken så att det fungerar på liknande sätt som i till exempel Finland eller Schweiz, länder där man har tagit större ansvar för sin järnvägstrafik.
Det kräver att politikerna bestämmer sig för långsiktiga satsningar på kanske 40 år, menar han.
– Historiskt sett har det alltid betalat tillbaka sig när vi har satsat på järnvägen. Skulle man till exempel bygga dubbelspår till övre Norrland, så skulle man kunna förkorta restiden i teorin med två tredjedelar och i praktiken åtminstone med en tredjedel.