– Jag har väl varit lite vild av mig. Jag har gjort alla tokigheter man kan, säger han leende.
Vi träffas på hans kontor på gamla kasernområdet i Boden, där han arbetar som förvaltare åt fastighetsbolaget Pionjären.
– Jag är så tacksam att jag får fortsätta jobba, säger han.
För tre månader sedan amputerade han ena foten och han har just fått en protes som han kallar för sitt "träben". Han har diabetes som ger upphov till sår som inte läker och har fått amputera en tå i taget tills det inte gick längre. Med protesen kan han gå ganska obehindrat igen och har kunnat ställa rullstolen åt sidan på jobbet.
– Man måste ta det från den ljusa sidan. Hade jag inte tagit bort benet hade jag kanske inte levat.
Pionjären äger lokaler som tidigare tillhörde Fortifikationsverket och hyr ut dem som verkstadslokaler, förråd, garage, kontor och bostäder. Här har han arbetat i 16 år efter pensionen med särskilt ansvar för nyckelsystemen.
Han har haft många olika jobb i sitt liv. Den sista anställningen före "pensionen" 2006 var hos Fortifikationsverket i Boden, där han på slutet ansvarade han för avvecklingen av ett stort antal av Försvarsmaktens lokaler. Han fick under den tiden reda på att Pionjären skulle köpa lokalerna i Boden. När han gick i pension ringde han upp dem och pratade med den blivande vd:n, som sa att han gärna kunde komma och jobba eftersom han ju kunde alla lokaler. Det ville Per Sundberg gärna.
– Min fru Yvonne var några år yngre än jag och meningen var från början att jag skulle fortsätta jobba tills hon också gick i pension.
Men allt tog en annan vändning när hon kort efter pension fick cancer och dog.
– Det tog mig väldigt hårt. Så istället för att sitta hemma och vara ledsen var det bättre att jag fick vara här på jobbet och träffa folk. Det var min räddningsplanka.
Yvonne Sundberg arbetade som städerska i folktandvården. Hon var hans livs stora kärlek och de hade varit tillsammans i 28 år. De tyckte om att resa tillsammans, bland annat var de i Indien 15 gånger. Två gånger i veckan besöker han hennes grav.
Han visar en av sina många tatueringar på armen. De flesta är typiska sjömanstatueringar med fyrar och ankare, men så har han också ett porträtt av en kvinna – Yvonne.
– Den ville hon se varje kväll när jag lämnade henne på sjukhuset. Jag fick inte gå ut på kvällarna förrän hon somnade.
Han kom hem en dag på sin lunchrast och fann henne på hallgolvet med brutet lårben. Han ringde ambulansen och hon åkte in på sjukhuset där hon fick det chockartade beskedet att hon hade spridd cancer. Hon levde bara fyra månader efter att hon fått diagnosen.
– Jag var med henne hela tiden och jag satt hos henne när hon dog.
Minnet av sjukdomstiden är som ett vakuum för honom. Efteråt behövde han göra något för att komma bort, så han sökte upp en kusin i Colorado som han aldrig träffat tidigare och åkte och hälsade på.
När han kom hem fortsatte han jobba hos Pionjären och här tänker han stanna tills han blir 80. Då ska han bli pensionär på riktigt.
– Sedan om jag har hälsan kommer jag nog resa ganska mycket. Så gott det nu går med den här protesen.
Per Sundberg kommer ursprungligen från Seskarö i Haparanda skärgård. Hans pappa hade en skoaffär, men den gick dåligt så han flyttade verksamheten till Luleå. Hans mamma var hemmafru och tog hand om de fem barnen.
Som tonåring bestämde Per Sundberg sig för att gå till sjöss, precis som hans pappa hade gjort när han var ung.
– Han hade tatuerat sig och jag tyckte det var så häftigt. Jag gjorde en likadan tatuering sedan.
Per Sundberg jobbade på olika fartyg och reste runt i nästan hela världen.
– Man fick ju vara med om mycket utan att förstå vad man utsattes för. Jag har kunnat bli rädd 50 år efteråt.
I Moçambique, i Sydafrika och i Sydamerika levde man farligt. Han var också med om en kollision, då fartyget de krockade med sjönk, och om våldsamma stormar.
– När vi skulle gå runt Skagen med en däckslast lastbilar lossnade de och båten höll på att slå runt. Men vi lyckades få fast dem till slut.
Han tyckte mycket om att jobba som sjöman.
– Men sedan träffade man ju kvinnor som inte tyckte om att man var på sjön.
När han var 20 år fick han en son.
– Det var väl vad man kallar "ett misstag" och vi var inte tillsammans när han föddes. Jag hade ingen kontakt med honom när han växte upp och hans styvpappa adopterade honom. Det är något jag alltid har ångrat.
Efter sju år slutade han som sjöman, gick i land och omskolade sig till maskiningenjör. Han träffade en ny kvinna, förlovade sig och fick ytterligare ett barn, en dotter. Senare separerade de, men han har hela tiden haft en god relation med sin dotter.
Yvonne träffade han medan han var städchef i landstinget. De fick inga barn ihop, men hon hade också barn sedan tidigare.
När Per Sundberg var i 50-årsåldern tog hans då 30-åriga son kontakt med honom.
– Jag tror det var hans fru som uppmuntrade honom.
Efter det har de fortsatt att träffas och byggt upp en nära relation.
– Folk säger att vi är väldigt lika och min fru var så förtjust i honom. Jag är jätteglad för att det har blivit som det är nu. Det var det jag alltid ville, säger han.
Han har blivit farfar till fem barnbarn och morfar till två.
– De tatuerat sig, precis som jag, säger han och ser nöjd ut.
Mobilen ringer och han måste avsluta intervjun för att åka ut på jobb till en av fastigheterna.