Mohamed Samir är en av två asylsökande i Boden som greps och satt anhållna misstänkta för allmänfarlig ödeläggelse den 22 september på asylboendet på A 8.
Läs mer: Två gripna efter bomhot i Boden
Läs mer: Misstänkta förhörda
Läs mer: De anhållna är släppta
I dag är förundersökningen vad gäller bombhotet nedlagd för det finns inga bevis. Men Mohamed Samirs liv i Sverige är förstört. Han mår väldigt dåligt efter händelsen.
– Jag vill ha rättvisa för jag känner mig hemskt behandlad, men får ingen hjälp av polisen eller migrationsverket med en advokat.
Mohamed Samir kom till Sverige för ett år sedan. Han lämnade frun Mayala och tre söner kvar i hemlandet Egypten. När trebarnspappan blev gripen fyllde äldsta sonen Youssf tolv år.
– Jag ringde honom och sa att det var fint i Boden och att jag hoppades få återförenas med familjen.
Samtalet avbröts när det stormade in fyra tungt beväpnade maskerade poliser på hans rum.
– Jag var ensam och dörren var öppen men den slogs ändå upp med våld. Poliserna riktade sina vapen mot mitt huvud och skrek att jag skulle lägga mig ned på golvet.
Han försågs med handbojor och beskriver situationen som en mardröm.
– Det var fruktansvärt. Det är första gången som någon riktat ett vapen mot mig. Jag var rädd att de skulle döda mig och befann mig i ett chocktillstånd, säger Mohamed Samir.
Han frågade polisen om de tagit rätt person.
– Polisen sökte igenom mina kläder och plockade av mig legitimationen. Sedan tittade de på mig och kortet. ” Det är dig vi vill åt", svarade poliserna.
Utanför asylboendet följde redan ett stort mediauppbåd den stora polisinsatsen som satts igång på uppdrag av Säpo. Boendet evakuerades och bombgruppen kallades till platsen. När Mohamed Samir fördes ut från byggnaden drog en polisman ned luvan för hans ansikte.
– Det kändes som om jag var en kriminell människa och måste ha gjort något stort, som inte ens jag själv visste vad det var.
När Mohamed Samir satt i en av insatsstyrkans bussar, såg han ytterligare en person föras ut. De gripna männen kördes sedan i olika bussar till häktet i Luleå.
Under det enda korta förhöret fick Mohamed Samir veta att han var misstänkt för att förbereda bomber eller nästan tillverka sprängämnen.
– Jag svarade att jag var oskyldig och ville veta vem som lämnat dessa falska uppgifter så jag kunde göra en polisanmälan. Jag tror på rättvisan i Sverige och var inte rädd. De frågade också om terrororganisationen IS och jag sade att jag inte hade kontakt eller kände någon där.
Mohamed Samir släpptes dagen efter utan en förklaring efter polisen tagit en bild och dna-prov.
– Jag blev jätteöverraskad när jag såg att min kamrat satt i samma rum och var den andre gripne terroristen.
Ingen av dem kände någon glädje över frisläppandet.
– Polisen frågade om vi hade pengar och pekade mot busstationen. Vi fick inte igen våra kläder utan fick åka i häkteskläderna i bussen. När vi kom hem till vårt gamla boende tittade alla snett på oss. Väktarskolans chef som var där ville vi skulle vara på våra rum för de var rädda om vår säkerhet, säger Muhamed Samir.
Efter en halvtimme flyttades både till Brännbergs asylboende där de bodde tillsammans några veckor.
I dag är Mohamed Samir tvångsförflyttad till ett litet samhälle utanför sta´n och kamraten från Irak bor i Piteåtrakten.
– Jag hade helst stannat kvar i Boden, för jag hade vänner där.
Men efter ”terroriststämpeln” så blev folk rädda för Mohamed Samir.
– De vågade inte svara i telefon och klippte kontakten. Alla sa åt mig att min telefon är övervakad. De ville inte ha något att göra med mig för de var rädda att samma sak skulle hända dem också, säger Mohamed Samir.
Än i dag vet han inte varför just han och hans vän greps.
Hur känns det att bli kallad terrorist?
– Det är en känsla som faktiskt gjorde att jag grät. Det är något som jag aldrig trodde någon skulle kalla mig.
– Jag är en fredlig person som försöker hjälpa andra och har bara berättat gott om Sverige för mina barn, säger trebarnspappan.