Eijas föräldrar har kämpat för att dottern ska få assistans. Efter flera avslag tvingades familjen bli LSS-flyktingar i sitt eget land. Närmare 100 mil norrut, i Bodens kommun, får Eija nu hjälp.
Socialdemokraterna kallade under valets slutskede till presskonferens och barn- och äldreministern Lena Hallengren sa då: "Utgångspunkten är att vi har en lagstiftning som fungerar där människors rättigheter är det styrande. För oss är det inte fråga om kostnader, utom om barn har behov av stöd måste resurserna finnas."
Så anser hon att lagen ska fungera, men menar att den inte gör det.
– En rättighetslagstiftning som har definierat vilka grupper som anses ha stora behov och vilka typer insatser de då kan få måste fungera. Vi har sett uppenbara brister de här åren som har gått, säger Lena Hallengren.
Som del av en expeditionsministär så får hon inte säga något om som kan tolkas som att expeditionsministären ämnar fatta några politiska beslut. Intervjun handlar därför om den senaste mandatperioden.
Hur ser du på att barn med omfattande behov blir utan assistans?– Tyvärr tvingas jag konstatera att vi har en rättighetslagstiftning, som i flera domar och domslut inte ger människor det som många tycker de har rätt till. Som politiker tvingas vi sitta på läktaren och titta på, snarare än att vara dem som definierar behoven. Därför är det så viktigt att utredningen om den nya lagstiftningen har kommit så långt att den snart är färdig, så att vi som politiker kan komma överens om vilka förändringar som ska göras för att lagen ska fungera på ett bättre sätt, säger Lena Hallengren.
Varför nekas fler idag än för ett par år sedan?– Lagen prövas och det har kommit domstolsbeslut, som är prejudicerande och som omsätts i beslut som påverkar var och ens vardag. De flesta av fallen har utfallit till de enskildas nackdel. Sedan går vi aldrig ut och uttalar oss om varje enskilt fall, men det är utan tvekan så att vi har haft ett antal domslut som har förändrat praxis, som har gjort att vi politiker över blockgränserna unisont upplever att vi behöver förändra lagstiftningen. Den måste bli tydlig.
Lena Hallengren menar att de ändå i avvaktan på utredningen har fattat en del beslut, men påpekar att varje gång man ändrar en lag så är det en mer omfattande process.
– Så sent som i våras gjorde vi ett antal ändringar som bland annat innebär att två-årsomprövningen av rätten till assistansersättning upphör tills det finns en ny lagstiftning.
Hon uppger att socialdemokraterna är mycket tveksamma till att man för så stora grupper har så pass regelbundna och ofta återkommande omprövningar. Det är de skeptiska till att återinföra.
Är det rimligt att barn som Eija får noll timmar assistans i en kommun och 152 timmar i veckan i en annan? Det känns inte rättssäkert för den enskilde.– Att ha en situation där det råder oerhörd ojämlikhet blir väldigt oförutsägbart, säger Lena Hallengren.
Är det rimligt att det ska spela roll var man bosätter sig?– Anledningen till att vi har en statlig assistans är att de före mig har sett att staten ska ta det stora ekonomiska ansvaret för dem med de största behoven och de största insatserna, så att de får sina behov tillgodosedda.
Har man mindre behov är det upp till varje kommun och Lena Hallengren säger med adress till alla landets kommuner.
– Det är viktigt att alla kommuner tar ansvar för sina kommuninvånare och inte säger att någon är för dyr eller kostar för mycket och tycker att man inte ska ta ansvar för någon. För den enskilde är det helt orimligt att inte kunna planera sitt liv, att inte veta vad ens rättigheter består i. Det är också något som utredningen ska titta på.
Utredaren som ska lämna sitt förslag i december har haft i uppdrag att se över gränsdragningen mellan stat och kommun.
– Med en ny lagstiftning hoppas vi åstadkomma att det blir mer förutsägbart för den enskilde. Vad man har rätt till och kan räkna med när man planerar sitt liv för sig själv eller i en familj där en familjemedlem har behov av LSS-insatser.
Lena Hallengren tillägger att socialdemokraterna även för resonemang om Lex Nora, döpt efter Nora Eklöv som förlorade sin assistans när hon flyttade från Mörbylånga kommun till Stockholms stad
– Det är inte specifikt för barn, utan tvärtom många vuxna. De har assistans i en kommun och så vill de flytta på grund av jobb eller studier och så får de inte ta med beslutet, utan det blir en omprövning som gör att man kanske inte ens kan flytta.
Hur ser du på att familjer som Eijas tvingas samla in pengar för att själva ha råd att anställa en assistent till sitt barn?– Det finns en anledning till att vi har en generell välfärd i Sverige och det är att vi inte ska vara beroende av den enskildes ekonomi. Vi betalar skatt och bidrar utifrån förmåga och får efter behov. Det är en princip vi tycker ska råda. Det är ett underbetyg om man inte upplever att man får det stöd, som man i allra högsta grad behöver. Man måste ha ett stöd i den situation man befinner sig i.
Tittar den här utredaren även på bedömningen av föräldraansvaret när det gäller barn med omfattande vårdbehov?– Självklart finns det ett föräldraansvar. Det ska vara jämförbart med vad andra föräldrar har, som har barn som inte har ett så omfattande vårdbehov. Jag utgår från att det är en av de aspekter som naturligtvis vägs in. Det är ju helt avgörande för hur assistansen och andra insatser utformas. Hur man ska beräkna vet inte jag, men det är självklart att utredaren ska titta på det, avslutar Lena Hallengren.