Monica har plockat fram sin pappas saker, bland annat ett foto från redaktionen i Boden där hennes barn Camilla och Cecilia, endast några månader gamla, ligger på Gerth Kolms skrivbord.
– Han jobbade på NSD när jag föddes och jag är född 1955. Först var han på redaktionen i Arvidsjaur.
Det var på den tiden NSD hade lokalredaktion i Arvidsjaur och Göran Kolm berättar att pappan fått ett notisjobb där. Dessförinnan hade han varit en sväng till Göteborg innan han kom till Boden. Han var född i Småland i Lönneberga.
Hans fru Gertrud var inte heller härifrån. Paret träffades i Boden. Monica Kolm Sandström berättar att hennes far skrev brev hem till Silverdalen.
– De var nästan som kåserier. Vi har kvar alla de breven och där skrev pappa att han träffat en husmor på I 19 som skulle hjälpa honom med julmaten.
Gertrud bytte sedermera arbetsplats från köket på I19, till Centrallasarettet och sedan till Sandträskhemmet.
Gert Kolm började sin NSD-karriär 1949, arbetade som reporter, nattredaktör och var under tio år, 1965-75, tidningens redaktionschef. När NSD flyttade från Boden till Luleå 1976 följde han inte med. Han blev lokalredaktionschef i Boden. I en hans pärmar återfinns sångtexten "Sista natten med Blyet", nostalgisk rap från 13 februari 1976. Melodin är En sjöman älskar havets våg.
Första och sista versen
Farväl du gamla kära blad,
du blyrika tid.
Farväl du svarta svibelrad,
och vila i frid.
Farväl, farväl, du högstryckta press,
ej mer du ger oss stress.
Nu flyttar vi till Luleå(n).
O, saliga fröjd,
till dator, skärmar och Photon
och kul pappersslöjd.
Ajöss, ajöss, ja Boden ajöss.
Vi ger hela stan en köss.
När Gerth Kolm åter befann sig på en lokalredaktion så fick han skriva igen.
– Det tyckte han var roligt, säger Göran Kolm.
Han försökte påverka sin far att skriva om Anders Dahlquist diskotekevenemang, Diskotekfolket, som han själv åkte med på.
– Men han gjorde inte det och sa att det inte fanns något allmänintresse. Det fick han äta upp. När jag läste något av hans reportage kunde jag fråga honom om det verkligen var i allmänhetens intresse.
Monica minns att han ibland vara besviken när han gjort reportage som inte kom in i tidningen.
– Det blev som alla befarande, att Luleå tog över. Farhågorna var ju att det bara skulle skrivas om Luleå, säger Göran.
Så ni har växt upp med NSD?– Oja, svarar Monica.
– Ibland gick vi till NSD och fick leka med rörposten i det gamla tidningshuset på Fabriksgatan, säger Göran.
– Jag pryade där en gång. Jag skrev dagbok och den har jag kvar, säger Monica.
Hon berättar att hon då skickade iväg något i rörposten som for fel.
– En sättare kom upp till pappa och skällde på mig för att jag var där och lekte. Pappa svarade barskt: "Hon leker inte. Hon pryar".
Hon och hennes bror tror inte att deras pappa hade tyckt om att tidningarna, NSD och Kuriren, är mer lika som idag.
De har varit med om tidningens förändringar.
– Det var en stor grej när de minskade formatet, säger Göran Kolm.
– Nu känns det som de skulle kunna slå ihop tidningarna och ha två ledarskribenter, säger Monica Kolm Sandström.
Monica minns humorn hennes pappa hade.
– Han var underfundig och tjurrolig.
En gång hade hennes pappa bakat mandelkubbar.
– Han bjöd vår hund. När han också gav hunden av köpeskubbarna så ratades dessa. Då var han mallig.
Hon visar ett telegram från sin pappas begravning. Där har Östen Wande, arbetskamrat i Boden, skrivit "Till minne av allmänmänsklige gentlemannajournalisten".
Gerth Kolm var bara 61 år när han dog 1987 på väg hem från avtackningen efter att ha tagit förtida pension. Han hade varit på Bodensia och cyklade därifrån med sin avskedsgåva.
– Han hade ätit gott och jag hoppas att han även fick sig en liten sup, säger Monica.
Efter hans död skrev dåvarande chefredaktören Lars Lindberg att när bilden av Gerth Kolm skulle tecknas så var det den flyhänte reportern, människokännaren med det lätta anslaget och den ändå djupt informativa texten som dök upp. Porträtten och de kåserande reportagen var hans styrka. Gerth Kolm vårdade det material i tidningen som stod nära folket. Han insåg att en tidningsläsare inte bara behöver och vill ha de hårda nyheterna. Han tog till vara det ljusa och det positiva
Han skrev mycket kåserier under signaturer, såsom Galle Mathias och KRUM E LUR. I pärmar finns hans kåserier sparade och i en återfinns ett manuskript.
"Stor är Allah men Loet är större,
den öppna plätt som mot Luleå en dörr é.
Ett ritarnas Mekka för stort experiment
i tegel, betong eller vanlig cement.
Där byggen planerats i åren som gått
från uslaste kojor till ståtliga slott.
Men innan en spade i jorden har satts
man fort ur skolan har tagit sin Mats
ty Luleås Mekka är heliger plats
och avsett för stora Mohammeds palats.
Så tagen av skorna och höj bönerösten
med krökta ryggar och vända mot Östen.
Ty stor är Allah och heligt är Loet
Mohammed har talat, men fan må tro'et."
Monica Kolm Sandström kommer ihåg att hennes pappa även var med i Rimsmedjan i P4 inför jul.
– Jag är så avundsjuk på rimförmågan, jag hade velat att det gått i arv till mig.
Hon minns också NSD:s julfester.
– De var roliga.
Göran säger att de hade roligt på redaktionen på den tiden.
– En gång var de på Norrbottensteatern arga på alla tidningens journalister på grund av dåliga recensioner och sa att de kunde gärna skriva själva om de nu kunde så mycket bättre.
Så blev det. Revyn Smolanedi hade premiär på Lillan i Luleå den 7 mars 1986.
– Det hade mycket bus för sig på 60-talet, umgicks privat och hängde på Bodensia.
Vi hittar en tidning från 1953 , skrattar när vi läser om världssensationen i Boden då åttlingar föddes, typografen som gifter sig med dollarprinsessa och om NSD:s fantastiska nyhet om vidrakoptern "Snurren".
– Att de fick göra så. Kan det bara ha varit för de anställda? funderar Monica.
Vi inser att de tre första sidorna är på skoj, samtidigt som vi undrar om den gått ut till allmänheten, eftersom resten av tidningen utgörs av den riktiga NSD. Tidningens tidigare medarbetare och kulturredaktör Jan Bergsten förklarar hur det hela ligger till.– Då och då hände det att de gjorde om första sidan och någon på insidan. De fick tryckarna att trycka ett antal exemplar, sedan bytte man tillbaka.
Därefter åkte de ut och bytte ut den ordinarie tidningen till specialutgåvan hos vissa berörda.
Men det var allvar också. Monica Kolm Sandström berättar att hennes pappa jobbade under taximordet.
– Det pratade han om, att de vara chockade allihop och att det var jobbigt.