Filmen är baserad på romanen om Olof som handlar om nobelpristagaren Eyvind Johnsons uppväxt i Boden. Filmen blir en ”retrokick” för bodensarna själva.
– Många hade småroller eller var statister. En del Bodenmiljöer eller byggnader finns kvar men mycket har försvunnit, säger Inger Wikström,71.
Hon var 20 år och student och en allt-i -allo som skulle passa upp skådespelarkaraktärerna som fanns med. Hon har också en del fotografier från inspelningarna av filmen som Jan Troell regisserade.
– Skådespelaren Gunnar Björnstrand, ett av de stora namnen, minns jag sade åt mig. ” Nää Inger utbilda dig”.
Inspelningarna ägde rum bland kring lokstallarna, Råneå, Bovallen i Harads och Jokkmokk.
– Jag minns när Jan Troell fyllde år på sommaren och Björnström fick grädde på kavajen som jag fick torka av. Skådespelaren Åke Fridell kallade alltid mig ” lilla rara fröken Wikström, säger Inger.
En annan barnskådespelare var Bodenprofilen och frisören Tommy ”Nacka” Isaksson, 65 år i dag.
– Jag var 14 år och hade kommit hem en söndagskväll från ett elitläger i pingis som var i Kiruna. Då frågade min pappa mig om jag ville vara med i en film.
– Jaha sa jag. Får jag ledigt från skolan? Det ordnar vi sa pappa. Jag fick sedan gå till hotell Herkules där alla skådespelare fanns och man satte på mig kläder som skulle höra hemma 1914.
Tommy skulle spela Olofs (Eddie Axbergs) arbetskamrat som heter Oskar Emanuel Larsson. De jobbade tillsammans vid en såg.
– Jag minns att min pappa spelades av skådespelaren Ulf Palme.
Hur mycket syns du i den tre timmar filmen?
– Ja, jag var kanske med 10-15 minuter i filmen.
Hans rollfigur kommer också i kläm under några timmerstockar.
– Jag hade bara en replik när jag skriker efter mamma och pappa när jag dör. Efter att Rolf Lassgård kom 1955 kanske det redan var över för mig, säger Tommy Isaksson, och skrattar.
Han kommer liksom Inger Wikström att gå och titta på filmen som visas under fredagskvällen på Sagabiografen i Boden.
– Jag har två döttrar och en har aldrig tittat på filmen för hon ville inte se mig dö. Det är kanske dags nu. Det har ju gått 50 år och jag lever ju än.