Det här är hans historia.
Tim säger att han var elva år när hans mamma slängde ut honom.
– Mamma är bra, men hon blev less och fick nog av mitt beteende. Jag rymde hemifrån och umgicks med fel folk. När jag drack blev det bättre för stunden. Jag testade också droger.
Varför?
– Jag var besviken på läget. Mamma och hennes kille hade separerat. Han var snäll när han inte drack.
Socialtjänsten kopplades in. De föreslog familjehem, men Tim motsatte sig det.
– Jag ville bo hemma med mamma och pappa, även om de inte hade varit ihop sedan jag var två år. Jag var hos min faster, så plötsligt kom de med polisen och hämtade mig. Jag var helt oförberedd.
Efter några dagar på Sävastgården skjutsades Tim Andersson till sitt första familjehem i Dalarna. Han säger att de var jättesnälla, men att han misskötte sig. Han rymde, hamnade i bråk och slagsmål.
–Jag mådde dåligt och började skära mig. Jag försökte ta livet av mig och hamnade på BUP.
BUP står för barn - och ungdomspsykiatri. Tim säger att han kände sig fruktansvärt ensam.
– Det var en tomhet. Det var bara tomt.
Han fortsatte att rymma. Målet var att ta sig hem till Boden, men det var för långt. Polisen hann alltid få tag i honom.
Sedan hamnade han på ett behandlingshem i Dalarna. Det fungerade inte alls. Han säger att han skrek åt personalen och att den utsatte honom för våld.
– Det var ett nio månaders rent helvete. En gång ringde jag polisen och gjorde en anmälan, men de gjorde inte så mycket mer. Jag tycker det var dåligt.
Han upplevde att polisen inte lyssnade på honom.
Tillbaka på familjehemmet började han med droger igen och säger att han knarkade som mest då.
– Jag var 13 år.
Han kom till ett nytt familjehem. Kvinnan i familjen jobbade på anstalt och han lyckades inte gömma sitt missbruk för henne. Därefter blev det ungdomshem eftersom han hamnat i kriminalitet och hade misshandlat folk. Att han blev inlåst var inget han reagerade på.
– Jag var van.
Han gick inte i skolan, läste inga ämnen alls. Han spelade tevespel och låg på sitt rum och läste.
Varför gick du inte i skolan?
– Jag pallade inte. Det var så många i klassrummet. Jag ville inte vara där. Jag har aldrig gillat skolan.
Varför?
– Det vet jag faktiskt inte.
Tim har adhd, autism och en lindrig utvecklingsstörning. Han fick den diagnosen redan som liten.
Efter ytterligare en vända upp till Boden på bland annat Sävastgården så hamnade han återigen på ett låst ungdomshem i Karlstad. Där var det taggtråd och murar.
– Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Där försökte jag ta livet om mig nästan varje dag. Personalen behandlade mig inte så bra. De ljög för mig. De kunde säga att jag skulle få permission på söndag och att vi då skulle gå på bio på kvällen. När söndagen kom så blev det inget och de sa att de inte lovat något. Jag kände mig sviken.
Tim säger att han ändå bestämde sig för att försöka komma därifrån och biljetten bort var att sköta sig. Han ville tillbaka till Boden närmare sin mamma. Hon är en viktig person i hans liv.
Mellan elva och 16 års ålder slussades han runt i hela landet och summerar alla behandlingshem, familjehem och ungdomshem som passerade revy, totalt sju.
Vad är din reflektion kring det?
– Jag skickades runt om en jävla banankartong. Allt var åt skogen. Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag kände mig som ett problem, värdelös. Det var därför jag använde droger och det var därför jag skar mig.
Underarmarna är täckta med ärr.
– Men nu har jag lagt av med det, sedan jag kom hit. Jag drog en trisslott och vann, säger Tim Andersson.
Han anlände till Asp Center en dag i februari då han var 16 år. Han säger att hans liv nu fungerar på ett sätt som det aldrig tidigare har gjort. Han är nöjd och han ser framåt.
Vad var vändpunkten?
– Personalen här hjälper mig med det jag behöver. Nina finns här. Asp Center är ett underbart ställe. Den som inte har bott här har gått miste om något. Jag mår bättre, kan föra en konversation, fungerar som människa och har en bra relation med mamma. Det känns jävligt bra, säger Tim.
Första gången han träffade Nina Morin, verksamhetschef, konstaterade Tim Andersson att han var ett omöjligt fall.
– Det är fruktansvärt att han kände så, men så tänker vi aldrig här. Det finns alltid något man kan jobba med och utveckla. Jag kände till hans bakgrund och tycker att det är tragiskt att det har fått ske på det här sättet. Jag önskar att han redan kommit hit som 14-åring och sluppit valsa runt, säger Nina.
Hon uppger att nycklarna till framgång är respekt, samarbete och motivation.
– Man måste samtala. Det är individer som kommer hit. Med sig har de en ryggsäck och tillsammans plockar vi upp det som finns i den. Det är hans liv och han bestämmer vad han vill, sedan jobbar vi strukturerat tillsammans med de saker han måste göra för att nå det. Det är en resa i både med- och motgång. Tim har gjort en livsresa.
Han har bytt ut drogerna mot musik och skriver egna låtar.
– Tim kommer att kunna leva ett självständigt liv när hans vistelse här är färdig och han är mogen för att flytta, säger Nina Morin.
Vad är ditt mål Tim?
– Skaffa hus och bil, familj och barn, säger Tim Andersson, 18 år.