På lördag signerar hon därför sin bok med stor glädje på Coop Forum i Boden.
– Det var någon på Facebook som skrivit: ”Välkommen hem”. Och det lät så gott. Det är toppen att komma tillbaka, säger Ulla Brännström-Englsperger.
Boken handlar om hennes liv mellan åren 1943-1969. Det mesta av handlingen utspelar sig i Boden, som hon flyttade från 1966.
Avsikten med boken var att skriva om alla de färgstarka personerna som betytt och i många avseenden varit med och format Ulla till den person hon är idag.
– Jag har inte alltid skrivit, men alltid läst. Jag har tyckte att det är roligt att skriva ända sedan mellanstadiet. Jag har fått två noveller publicerade, men jag har inget gömt i någon byrålåda. Däremot har jag skrivit beställningsjobb och utbildningslitteratur.
Men att det till slut blev en bok är en process som började med att Ulla började släktforska i samband med att hon slutade yrkesarbeta. Hon hittade fantastiska historier om sin mormor och mormors mor som hon ville berätta om.
Samtidigt väckte det en ilska över att hon visste så lite om sina föräldrar. Därför började hon skriva ned sina minnen till sin son. Men i samband med att hon gick en ettårig kurs med inriktningen att skriva om sitt eget liv så tog skrivandet en ny vändning.
– Det utvecklades till ett skrivande som inte var riktat till någon speciell människa. Jag hade bestämt mig för att skriva om de människor som hade betytt mycket för mig. Jag behövde inte göra någon lista utan de kom till mig allt eftersom jag skrev. Då tänkte jag, att blir det här bra, så kan jag trycka det själv och ge till dem det berör.
Berättelsen blev 150 sidor lång och kursen var slut. Hon uppmanades att fortsätta skriva och försök få det publicerat.
– Först då började jag förstå att det kanske kunde bli en bok och då fick den en annan karaktär. För att inte trötta ut läsaren fick jag ta bort mycket när jag kände att det inte förde berättelsen framåt. Det har varit ett väldigt snickrande med orden och boken blev till slut över 300 sidor.
Bland annat skriver Ulla Brännström-Englperger om sin far. Först när hon skrev ned sin berättelse började sammanhangen klarna.
– Det här att pappa i allt var så dominerande blev jag väldigt överrumplad av. Han överskuggade allt. Han fanns alltid med även när han inte var närvarande. Han fanns alltid och finns fortfarande i mina tankar och jag funderar på vad han skulle ha sagt om det här.
Vad tror du han skulle säga?
– Han skulle vara så stolt och så glad, men han skulle inte säga det. Snarare skulle han fråga vem som ska lära mig att kommatera.
När hon var riktigt liten kunde avståndet till fadern vara mycket stort. Han drack i perioder.
– Det där var väldigt förvirrande. Han kunde försvinna och vara frånvarande även i hemmet. Som liten blev det där ganska svajigt. Jag förstod när jag satte ihop bitarna att jag många gånger trodde att det var mitt fel, säger Ulla Brännström-Englsperger och fortsätter:
– Jag betraktar inte min uppväxt som så eländig att jag behövde skriva av mig. Jag tycker att jag hade en fin uppväxt men det här med pappa måste in i boken för annars hade det inte varit min berättelse.
Många från den generationen som hon berättar om i boken kommer känna igen sig. Alla som är födda på fyrtiotalet kommer att känna sig väl hemmastadda i gatubilden och bland livstycken, zinkbaljor, svarta väggfasta ebonittelefoner, myggjagare och stärkta underkjolar.
– Jag har försökt att beskriva tiden och vardagen som den var då och vad vi hade att förhålla oss till.
Ulla Brännström-Englsperger var simmare på elitnivå. Hon var 14 år när hon simmade med landslaget första gången.
– Det var en bom inom simningen. Vi var väldigt många unga simmare.
Vad har den karriären betytt för dig?
– Oerhört mycket, för det första kamratskapen och sedan förde simningen mig utanför länsgränsen. Jag fick massor av erfarenheter. Det har betytt mycket för mig hela livet, även efter karriären. Jag har jobbat som tränare, föreläsare och har utbildat simtränare.
Hon har haft uppdrag i simförbundet och sedermera även i riksidrottsförbundet.
– Så simningen har följt mig.
Ulla lämnade Boden i första hand för att utbilda sig och gick på idrottsfolkhögskolan på Bosön. Därefter kom hon tillbaka en sväng och utbildade sig till lärare på seminariet i Luleå.
– Sedan gifte jag mig och flyttade.
Nu bor hon i Östersund.