Uppdrag Antarktis - då gäller det att vara iskall

Michael Thörnäs jobbade tidigare på I 22 i Kiruna. I september hörde före detta kollegan därifrån av sig, Stefan Gunnarsson, och frågade om han ville följa med på en polarexpedition till Antarktis. Den skulle ledas av Polarforskningssekretariatet.
Fyra faktorer gjorde att han tackade ja och tog tjänstledigt. Han gillar stugliv och vinter, skulle få meka varje dag och få erfarenhet av vad det innebär att leva tätt i en liten grupp.
Den 29 oktober åkte han och kom hem för en vecka sedan.
- En Kirunavinter är ungefär som en sydpolarsommar. När vi kom dit i november var det vår och mellan minus tio och minus 25 grader, men det var aldrig vindstilla och kunde blåsa upp till 28 meter per sekund. Så med den kyleffekten var det mellan 25 och 60 minusgrader, säger Michael Thörnäs.
När sommaren kommer efter nyår blir det varmare, minus fem till minus tio grader.
Han åkte med det första planet för säsongen till Antarktis från Kapstaden. Det hade även med sig markpersonalen till flygstationen där de skulle landa.
Planet var ett gammalt luftlandsättningsplan från kalla krigets dagar och passagerarna bytte om till vinterkläder under färden.
Extrem säkerhet
Ingen tog emot planet. Det var för dåligt väder för att att flyga vidare så alla inkvarterades på den ryska polarforskningsstationen intill. Där, 20 mil från havet, stötte Michael Thörnäs på en patrull adeliepingviner.
- De hade en gruppchef, som
skrek och pratade när han fick syn på oss. Djuren finns bara vid kusten, övriga Antarktis är helt sterilt.
De flögs vidare med gamla DC3:or från Kanada och mellanlandade på en sydafrikansk station.
- Tio personer bodde där. De kramade oss och pratade i ett. Jag tyckte att de var "lite" översociala, men vi var deras första kontakt på tio månader, säger Michael Thörnäs.
Han tillhörde förtruppen på fyra svenskar, som skulle starta upp forskarstationen Wasa. Den hade stått tom i två år. De anlände tillsammans med tre finländare, varav en läkare, som skulle vara på stationen intill.
Säkerheten är extrem på Antarktisk för minsta sår kan få livshotande konsekvenser. Skulle det hända en olycka kan det på grund av vädret ta dagar innan skadade kan flygas ut. Under vintern, när det är nattsvart dygnet runt, går det överhuvudtaget inte att landa på Antarktis.
- Piloten släppte av oss fem-sex kilometer från stationen. Han slängde ut mat för en månad och flög iväg. Det var en aha-upplevelse, att stå där på isen med 40 mil till närmsta människa. Då fanns ingen återvändo, säger Michael Thörnäs.
På styltor
När de kom fram var det nästan midnatt och tio minusgrader inomhus. Barackerna står på styltor för att snön inte ska driva och begrava dem.
- Två av oss hade varit där tidigare, så måste det vara. Vi har olika roller och alla samverkar, säger Michael Thörnäs.
Det besvärligaste var att fixa vatten. De sågade snöblock och smälte cirka 500 liter vatten varje dag. Därför var de glada när glaciären mjuknade i december så de kunde borra hål och ta upp tillrinnande vatten den vägen.
Det tog en månad att starta stationen. Michael Thörnäs huvuduppgift var att få igång skotrarna och reparera de fyra bandvagnarna. Alla reparationer sker utomhus och ibland i besvärliga väderleksförhållanden.
Eftersom bandvagnarna är specialbyggda prototyper finns ingen instruktionsbok och hade fel reservdel beställts, så var det två år till nästa leverans.
- Jag lärde mig att aldrig ge upp och fick insikten att det mesta går att lösa. Saknas det en slang eller reservdel så får man tillverka en.
Efter en månad anslöt Stefan Gunnarsson, också teknisk officer på I 19 med placering i Kiruna. Han gjorde sin tredje expedition och kom tillsammans med två forskare från Institutet för rymdfysik i Kiruna.
- Det var roligt när de kom. Det blev fler att prata med och jag blev jätteglad att se Stefan. Alla småsaker jag inte kunnat repa hjälpte han mig med.
Kosten viktig
Michael Thörnäs tycker att det var roligt att arbeta med det finska gänget och de hade gemensamma samkväm. Han framhåller också kosten som en viktig trivselfaktor.
- Karin Winarve lagde superb husmanskost. Vi åt mycket varierat och hon såg alltid till att det fanns färsk frukt.
De hade varken tv, radio eller internet. Första månaden var e-posten begränsad, sedan fungerade den bra och Michael ringde hem på lördagarna. Det han saknade mest var nyheter hemifrån.
Farliga sprickor
- När jag lämnade Sverige hade svininfluensan drabbat landet, men jag visste ingenting, om folk hade dött. Polarforskningsekretariatet skickade nyhetsbulletiner med nyheter från NSD och Kuriren, men det var först sista veckan de kom på att jag inte längre bor i Kiruna.
Han tycker att de kunde skicka bulletinerna oftare för att minska känslan av isolering.
Samtidigt sökte han upp ensamheten ibland. Han tränade regelbundet för att koppla av och för att han blev glad av att göra något annat. GPS, radio- och nödsändare var ett måste att ta med sig.
- När vi åkte på skoterutflykt var vi alltid minst två och man har alltid med sig en extra GPS. Vi hade också klätterutbildning med tanke på alla farliga sprickor.
Slukade böcker
Michael Thörnäs är ingen bokslukare, men på Antarktis avverkade han tre-fyra års bokförbrukning.
Ett annat sätt att ladda batterierna var att lyssna och titta på ispetreller. De föder upp ungar i bergssprickorna och hanen flyger 20 mil till havet för att hämta mat. De fanns också skua, som äter små ispetreller.
Ytterligare ett uppdrag var att åka till den fasta forskarstationen Svea för att inventera stugan, byta minneskort i den seismologiska stationen och ställa upp en bränsledepå. Det tog tio dagar att förbereda turen.
Morfin
Före avresan hade de sjukvårdsutbildning, eftersom den finska läkaren inte skulle följa med. Alla lärde sig defibrillatorn och Karin Winarve, som är sjuksköterska, lärde sig sy sår och ge morfin.
- Vi hade också säkerhetsutbildning. Om bandvagnen hade gått sönder hade vi utrustning med tält för att kunna överleva tio dagar i väntan på hjälp, säger Michael Thörnäs.
Själva resan till Svea tog sex dagar, själva uppdraget tog två. När de kom hem hade bandvagnarna gått sönder igen. Michael Thörnäs och Stefan Gunnarsson fick börja om från början. När det var dags för hemfärd var två bandvagnar färdigrepade.
- Forskarna åkte i förväg. De hade fått sina resultat, som ska utvärderas och publiceras. De mätte stoft och partiklar i rymden. Det tog en vecka att stänga stationen, men på grund av dåligt väder blev det stressigt och vi evakuerades. När vi landade på den ryska basen blåste det 18 sekundmeter, säger Michael Thörnäs.
Återvänder?
Före hemresan fick gruppen tre dagar i Kapstaden. Han tycker det var bra för att få varva ned, men tillägger att han hade behövt semester när han kom hem. På frågan om han skulle vilja göra om resan, svarar han:
- Hade du frågat mig förra veckan hade svaret blivit nej, men nu skulle jag kunna tänka mig att åka tillbaka.